Om inte ens två veckor börjar jag bygga utställningen på Botan, 5 februari ska allt vara klart för då är det vernissage. Jag ska bjuda in er ordentligt så snart vernissagekorten är klara.
Och under tiden pusslar och tänker jag ut hur saker ska visas, läggas, hängas, se ut och så där. Hur visar man sådant som mest är känsla och lukt men också rätt mycket väldigt ömtåliga småsaker och bilder? När man vill att också de mindre barnen ska kunna se?
Det är praktiska frågor och estetiska frågor blandat och sen ska ju allt hänga ihop också.
Och så drog jag ut en låda ur arkitekthurtsen, den med fröskidor av ärtväxter i. Fröskidorna ligger i målade askar mest som förvaring och jag tänkte flytta över dem i påsar så att askarna blev lediga att tänka kring, men sen låg de så vackert att bestämde mig för att ha det så. Mörkt blått och guld och brungröna frön i faktiskt ganska stora drivor, hur kan någonting så enkelt vara så väldigt vackert?
Ja, och jag lät lådan stå framme och började experimentera med några väldigt stora torkade löv istället, junimagnolia och en kostig slags ek, om det går att hänga dem i fönstret eller om det bara blir banalt.
Och då hör jag ett konstigt ljud.
Ett liten knäppande liksom, som om något litet och hårt ramlat ner. Vad var det? Jag kunde ana en rörelse i rummet men fick leta en bra stund innan jag förstod att det var duvvickern som uppvärmd av lampljuset börjat skjuta iväg sina frön. Man kunde se hur det riste till i högen av fröskidor och sen landade det lilla fröet en bit bort med ett tydligt ping.
Jag ställde in hela lådan i hurtsen igen för att inte tappa bort alla frön. Nu ligger de i mörkret och knäpper, det hörs ut.
Och bladen i fönstret blev faktiskt fina, inte banalt alls.
Tror jag.
På bilden är det en torkad och pressad duvvicker, med sina små skrumpna blommor. Bilden är lite skum för jag petade in allt scannern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar