Och snö.
Allt är grafiskt nu, randigt liksom och ljust fast på ett mörkt sätt.
Uppe vid berget, mellan ekarna rasslar ett gäng nötskrikor runt. Jag vill så gärna att de kommer ner till fågelmatan för det KAN de göra, men de har fullt upp med alla gamla ekollon som ligger överallt.
Jättestora och vackra far de runt. Det dånar om vingarna, stjärtarna är bruna solfjädrar mot snön, den ljusa magen. Jag vet att det är små fläckar av himmelsblått någonstans, himmelsblått och havsblått, men det syns inte för snön bländar mig.
Jag tänkte att jag skulle fotografera dem och gick ut och ställde mig under eken.
De tittade på mig, inte rädda, brunt huvud och nyfiken blick. Men hur det nu var så lyckades de hela tiden sitta så att grenarna var i vägen för kameran. Att de satt bakom grenarna, bakom ränderna i min vinterrandiga trädgård.
Då tänkte jag att jag matar dem i alla fall.
För eken växer här och fast jag ville det plockade jag inte upp ekollonen i höstas för det är så jobbigt. Nu kommer de att gro och växa till småträd och då får jag ta bort dem om jag inte vill att alltihop ska växa igen med ekskog.
Om nu inte nötskrikorna tar dem allihop?
Att vi hjälps åt då, nötskrikorna och jag.
Och SEN tänkte jag på ett gammalt ordspråk som jag nästan har glömt. Det är något om att "ungherrar och späda ekar ska man hålla kort" och betyder något slags motstånd mot överheten. För ekarna var kronans träd och dem fick man inte hugga ner - alltså gällde det att inte låta dem slå rot.
Nu tänker jag att nötskrikan är ändå tuffare än jag trodde.
Och att när de flyger hit till mig så kommer de med skogen, så att jag får vara i den också de dagar när jag inte hinner ut.
Fast någon bild blev det inte.
Det här är den enda fjädern jag kunde hitta, lite äten och ganska ful.
Och så är det några unga ekar som jag har dragit upp med roten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar