Tid

Idag har jag tid.
Tid till att ta hand om sådant som har blivit liggande.
Till exempel två blåmesar, en näbbmus och en morkulla. De låg i frysen tillsammans med en ganska stor del av min fjädersamling. Fjädrarna hade det gått ohyra i för ganska länge sedan, det var därför jag lagt dem i frysen.
Nu är de tvättade och kammade men kanske är de för ätna i alla fall. Kanske slänger jag dem i morgon.
Näbbmusen har jag stoppat upp. Då tänkte jag på när jag var kanske nio år eller så och tillsammans med min kusin brukade sno möss och näbbmöss från deras katt. För att sedan skinnlägga dem och spänna upp små fällar som vi torkade och sparade.
Ja, fast sen kom de ju bort i alla fall.
Näbbmusens skinn är så lent.
Nosspetsen är blank som en knappnål av glas, morrhåren sitter i en vildvuxen ring runt hela den utdragna nosen och öronen syns nästan inte så små är de. Det lilla djuret hade sina tassar samlade över bröstet. Kroppen hade liksom sjunkit ihop, svansen var stel. Så fin, jag vill blåsa på den så den började leva igen men det gick ju inte.
Nu är den död och tom med den lena ryggen uppåt. Jag ska låta den ligga i en ask sedan, med torra löv tror jag eller lönnäsor. Det blir begravning.
Blåmesen får en annan ask, den ena. Den andra gick sönder.
Och morkullan sparade jag bara vingarna av, och fjädrarna. Brunrandiga småfjädrar, svarta fläckar mot siennaröd botten, grå ben med små stänk av ljussvart. Vingar som choklad.
Jag ser nu att jag hade en morkullevinge redan innan. En hittad, från Nötåsberget, men förut visste jag inte vad det var.

En domherre till

Igår var det en domherrehona som for illa.
Det gick nog bra till slut tror jag. Jag gjorde ett litet bo åt henne där hon satt hela natten och vilade sig. Där fanns ett värmeljus för att hon inte skulle frysa och lite frön om hon blev hungrig, och så ett par vantar att sitta på och tak och väggar av ylletröja och snöskyffel.
I morse hade hon bajsat lite på den ena vanten och sedan flugit iväg. Nu har hon suttit under fågelmatan och sett tufsig ut hela dagen, men hon lever och har ätit.
I alla fall levde hon vid fyrasnåret.
Risken att hon blivit sparvhöksmat eller kattmat efter det är ju ganska stor, men kanske vågar hon sig i i boet igen och kan vila en natt till?
Jag försöker låta bli att titta efter.

Men hon är inte den enda domherrehonan i vår fågelmata.
En av de andra flög omkring på ett mycket tuffare sätt hela dagen, inte yr alls utan jämn och fin i fjäderdräkten.
Och just när jag tittade på så stod hon en kort stund och ryttlade, med näbben snuddandes vid näbben på en grönfinkshona som sträckte sig efter henne från fröautomaten.
Kysstes de?
Det såg så ut...

Domherren

Nu blir det ingen bild.
Ni får tänka er hur det såg ut, det är inte så svårt.
Jag skulle byta om för att gå till bussen men måste kolla lite på fåglarna först.
Och då satt hon där, den lilla domherrehonan, alldeles yr precis utanför sovrumsdörren.
Hon hade flugit i rutan. De gör det ibland när de blir skrämda, och kanske verkar domherrarna särskilt yra. Men alla de andra gångerna den senaste veckan har det gått bra. Härom dagen till exempel, då satt en hane och skakade uppbragt på huvudet en lång stund i äppelträdet efter att han skrämt mig genom att flyga rakt emot mig där jag satt på andra sidan glaset.
Den lilla honan satt bara stilla.
Jag öppnade dörren försiktigt och tog henne i handen. Hon höll de små fötterna runt mina fingrar och lutade allt sitt dun mot handflatan.
Knep hårt med ögonen, hängde med huvudet.
Alla färger på en domherre är helt perfekta. Skarpa kanter mellan rosagrått och svart, finbrunt och vitt. Näbben är enorm och bara ytterst lite korsad. Ska det vara så? Eller kom det sig av hennes yrsel?
Jag hade henne i handen en stund men sen tänkte jag att jag skulle ju gå. Så jag försökte sätta henne på marken.
Det ville hon inte, hon höll sig hårt i mig.
Men sen satte jag henne på lägsta grenen i gullregnet i alla fall, det är lä där, kanske kan hon kvickna till?
Ja, nu ser hon piggare ut.
Och katten sover flera timmar till.

Sortering

Jag sitter och sorterar bilder.
Det är jobbigt men inte svårt. Och det måste göras, jag behöver hitta de bilder jag kan använda på en utställning jag ska ha i februari-mars.
Bilderna ligger osorterade sedan månader. I två olika datorer. Med ofullständig programvara. Det är lite stökigt...
Sen ska jag sortera samlingar också och tänka, skriva och arrangera. Hitta teckningar eller göra nya. Och så pussla samman allt till de berättelserna jag vill berätta med sammanhang och trådar emellan. Fast just nu är mitt huvud alltför fullt av andra åtaganden. Det är svårt att koncentrera sig, och då passar sorterandet bra.
Och så hittar jag sommaren!
Den ligger där, i mapp efter mapp. Blommor och ljus, motljus ibland,  mer eller mindre misslyckade försök att fånga mörkret bakom kronbladen. Det ska dofta om bilderna!
Kanske är det lättare att få till doften med penna än med kamera, men jag vill ha med båda, plus frön, pressade växter, kottar och allt det andra.
Hur ska det gå?
Men den HÄR bilden, den är jag inte orolig för! Den är fin!
Eller hur?
Juni är det, mitten av juni.

Bara talgoxar

Ibland är det bara talgoxar vid fågelmatan.

Köksbotanik

Idag klipper vi ner passiflororna i köket.
Peraisi, coreasea, tulae, citrina, biflora, subpeltata, den flikiga och den som när allt kommer omkring inte är racemosa.
Jättekorta klipper vi dem, alla utom peraisi för just den växer så långsamt.
Sen ska de få ny jord och sen växer de upp igen. När vårljuset kommer är det dags att klippa dem en gång till.
Fast först samlade jag in alla klängena. Passiflora är ett stort släkte och alla klättrar och klänger med långa fina revor. Eller alla jag känner till i alla fall. Någonstans växer det säkert små hemliga passifloraarter som inte klättrar alls utan bara sticker upp kanske, eller är träd eller på något annat sätt utan klängen.
Dem vet jag inget om.
I alla fall samlade jag i klängena i en ask. De är som små nudlar av olika sädeslag, japanska specialsorter som man kan köpa i de asiatiska affären vid Brunnsparken men det har jag aldrig gjort.
Så jag vet inte hur de smakar.
Klängena smakar sött.
Man blir lite kladdig om händerna när man tar på dem, för hela växten utsöndrar något sött och klibbigt. Det är väl inte nektar, men nästan. Lövverket luktar gott också även om den inte är starkt.
Lukten.

Hemliga ljuset

Jag tycker om att gå i skogen.
Allra bäst verkar jag trivas i två tufsiga och mörka planteringar, där ganska fullstora granar står alldeles för tätt och marken är täckt av gamla barr.
Det är rätt konstigt egentligen, det finns väldigt mycket vackrare biotoper i min skog.
Men de brunmörka småskogarna är så fina. Det ser mörkt ut när man kommer utifrån, helmörkt. Som samma rå umber över det hela, smutsigt brunt med lite grönstick och skrikande sparvhökar. Tidigare på hösten växer där spindelskivlingar, nu är det bara tappade kottar på marken, och barr och gamla torrakor som ingen städat bort.
Ingen har städat, kanske är det därför jag trivs?
Mossiga stammar ligger kors och tvärs över stigarna, döda träd står kvar och lutar mot de som fortfarande lever. Alla gröna barr gömmer sig högt, högt upp över mig när jag står på marken.
Genom den ena skogssnutten rinner en bred och mossig bäck, just där når solen ner. På försommaren växer det kärrviol där och skogstjärna. Fina ormbunkar av olika slag och harsyra, fast den blommar. Kanske är det för mörkt?
I alla fall.
Det ser alltså mörkt ut när man närmar sig.
Det känns mörkt precis när man kliver in, ögonen tåras lite när de tvingas ställa om sig.
Men sen blir det ljust.
När man står inne bland träden har de en mycket varmare färg, mera som bränd umber, det är vackert. Och solen ligger i tunna stråk och linjer längs stammar och rötter, enstaka grenar lyses upp och ser ut att sväva i ingenting av motljus.
När man står där inne ser de soliga gläntorna en bit bort ut som vita hål av ljus.

November

Nu är det som bäst tror jag.
Ibland är himlen underbart gå och luften vit och våt, lätt att andas.
Ibland är det kallt och regnigt, lika bara att sitta inne och få något gjort.
Och ibland är det en kyligt klar eftermiddag med låg sol rakt in i de bruna ekarna på andra sidan sjön.
Vassen är varmt ocragul och går man i skogen är där ljust nu när löven är borta och även om solen är en novembersol förvandlar den allting på ett underbart sätt.
Brännässlorna bränns inte för de har tappat bladen.
Idag kom bergfinkarna också, och domherren är kvar fastän katten kom in med just en domherre igår.
Och blåmesarna är jättemånga.

Oväntat besök

När jag kom hem idag rörde det sig konstigt i teverummet. En av novemberkaktusarna hade vält ner i soffan, svart jord över den röda sammeten. Ganska vackert men egentligen inte så det var tänkt.
Genom rummet rörde sig ett litet spetsigt flaxande, man liksom anade smal näbb och korta ben, en ljust varmgrå känsla.
Nötväcka tänkte jag.
Vad gör den här?
Varför sitter den bakom raden av gamla si-fi-filmer? Vad gör den högt upp under taket, varför är den alls inomhus nu när  jag har köpt nya fågelfrön att mata just nötväckor med ute i rosenbusken?
Jag stängde in katten i köket och tryckte försiktigt in några av filmerna så att det blev ett litet rum där nötväckan fångades. Sen kunde jag öppna bara lite och ta den i handen.
Jätteliten, inte vass alls. Den satt en stund i min hand innan den flög, försvann i vinglig flykt bort genom trädgården.
Jag tror att den kom in redan igår när vi städade. Att den har sovit inomhus och kanske ätit lite spilld tårta bara. Om jag inte hade kommit hem så hade den väl svultit ihjäl är jag rädd.
Eller ätits upp av katten.

Stjärntals

Man lär sig nya ord.
Det är så bra med språket, att det liksom är rörligt och töjbart. Rätt vad det är behöver man ett nytt ord och då kan man pussla ihop det av sådan som redan finns. Använda betydelser som växer och blir dubbla, det gillar jag.
Nu har jag lärt mig ett nytt ord för jättemycket. Verkligt jättemycket alltså, vi talar om enorma mängder här.
Stjärntals.
Lika många som stjärnorna.
Jag lärde mig det av en femåring jag tycker om. Han hade lärt sig på dagis.
Och det som är så bra med stjärnorna är att de blinkar också, och glittrar och lyser på natten om man hittar en tillräckligt mörk plats.
Det gör man nu ganska sällan.
Men förra veckan, i Kroatien.
På balkongen, ganska sent.
När gatubelysningen sakta slocknade och innan den tändes igen.
När det inte längre var fullmåne heller och inga moln.
DÅ.
Stjärntals med stjärnor. Jag tror att man såg vintergatan också, det gör man ju aldrig här. Så jag vet inte säkert för jag vet knappt hur den ser ut. Men ändå.
Hon på bilden tittar inte på stjärnorna, för hon tittar på grannens hus.

I Partille

Min kusin bor i Partille.
Hennes barn är mina sötnosar och älsklingar.
Igår fyllde två av dem år, fyra år. Då var det kalas och de fick presenter.
Jag fick också present, fast jag inte fyllde år.
För en annan dag, i förra veckan, då var det en stackars morkulla som flög alldeles fel och slog i fönstret i deras vardagsrum med världens kraft. Kusinen såg en duntuss på rutan på morgonen och utanför låg den, jättedöd med bruten nacke och lite blod. 
Och det var ju väldigt sorgligt.

Hon la den i frysen och igår när jag var där fick jag den med mig hem.
Den är så vacker. Morkullor brukar man se mot kvällshimlen när de orpar förbi vid tandborstdags ungefär, på landet borstar vi alltid tänderna utomhus. Under morkullan, bästa tandborststället. Vingarna flaxar så de nästan blir osynliga, hela fågeln liksom svajar fram fast fort-fort och dessutom är det svagt ljus och fullt av tandkräm så man ser liksom inga detaljer.
Nu har jag sett detaljer.
Hökrandig buk.
Brundfjällig rygg, som varannan bit choklad och varannan rostad hasselnöt, grå fötter med svarta klor, fjädrar rätt långt ner på benen.
Och så det där vanliga, som jag vet sedan länge men ändå förvånas av. Att fågeln värmer i handen fastän den är död och helt frusen. Att fjäderdräkten är så tät.

Fyraåringarna fick böcker och kläder och lego och hello-kitty-grejer. Det blev de glada för, men kanske, kanske var de lite avundsjuka när de såg morkullan och förstod att den var till mig.