Vackert, som vanligt

Det är så mycket som är vackert, jag tycker verkligen det.
Vart jag ser är det något som är fint och griper tag, något som lyser lite extra eller är grått på ett särksilt sätt, eller om det ligger en snygg skugga över stigen eller kanske sjörök klockan sex när solen just ska gå upp.
Sjörök är nog bäst tror jag.
Det, och spindelskivlingarna som ingen plockar så de växer sig enorma, ljust pärlemorskimrande i den risiga och bruna granskogen. 
Till sist kanske man blir avtrubbat. Man vänjer sig och tror att allting alltid ser ut så här och slutar lägga märke till det.
Tänk om man en dag slutar se det där som gör en glad i ögonen, sånt som känns som sång nästan och gör att man aldrig vill sluta titta.
Men ögonen är som vidöppna fönster. Synerna bara rinner in och lycko, lycko mig som nästan hela tiden ser fina saker som gör mig glad!
Och inte vänjer man sig inte.
Det är ingen risk faktiskt, fastän den allra mest korallorangea passifloran gjorde en lång blomgirlang redan för flera veckor sedan och blommar med en ny blomma kanske var tredje dag. Jag har sett så många blommor nu, men de är vackrast allihop i alla fall.
På den ena bilden är det blomman när den trycker sig mot rutan och det är sol ute.
På den andra bilden syns en knopp. Prickarna på fönsterkarmen kommer av att solen speglas i en gammal glittrig julgranskulan som alltid får hänga uppe eftersom den är regnbågsrandig.