Eller, jag menar, det som är verkligt viktigt för just mig. Att jag måste göra de sakerna, då och då, inte alltför sällan. Det är väl olika från person till person vad det är för något men för mig kan det vara att gå ut i något slags natur och hitta något. Och sen ta sig tid att titta på det och kanske lägga det i fickan och bära med det hem.
Det blir ett slags lugn då, i själen.
Lugn i själen är bra.
En dag för lite sen samlade jag röda löv, för att nämna något. Några gula också, men mest röda och sen la jag dem i glesa lager i gamla tidningar och plattade till allt ordentligt genom att stapla nationalnyckeln ovanpå. Nu ska de torka.
En annan dag, det kanske var i onsdags, då hittade jag de här fina fynden.
Kottefjäll av silvergran. Varje fjäll har en liten flärp.
Det lilla som fanns kvar av en grundligt uppäten hare. En ryggkota till exempel.
Och en fantastiskt överblommad fuchsia.
Ja.
I morgon ska jag nog leta lite igen.
3 kommentarer:
Ja du och naturen är som en familj!
Jag har burit med mig en len och svart sten i några dagar, som extra tyngd och utbuktning i byxfickan, som en lyckoamulett eller bara en bra att hagrej när jag ska massera fötterna. :)
Man ska ha fina smågrejer i fickan, de kommer alltid till användning...
Skicka en kommentar