Nästan inget alls faktiskt, fram till härom dagen för då kom det visst en skur.
Och pappa har som vanligt varit där nästan hela tiden. Om han ska någonstans så cyklar han, långsamt och uppmärksamt. Han tittar i diket men kanske tänker han inte alltid på vad han ser?
För på väg hem från Lagan en annan dag låg det plötsligt en törnskata i diket. Eller plötsligt och plötsligt, den hade legat där på väg TILL Lagan också. Och länge innan dess, det kunde man se för den var helt och hållet torr, som balsamerad istället för multnad.
Vacker som bara den.
Och DÅ kom pappa ihåg att jo, men den hade han sett förut? Flera gånger, fast liksom bara i getögat, utan att på riktigt se den och stanna till.
Mycket olikt honom faktiskt.
Ja, och sen fick jag den. Allt som är fint ger han till mig. Den kom i en chokladask, Anton Berg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar