Sommaröppet

Jag har en trädgård.
Den är jättefin, alldeles underbar faktiskt och därtill ganska vildvuxen. Allt är egentligen bra med min trädgård, om det inte vore för det att jag ibland är lite för rädd om den. Till exempel så har jag inga små barn själv längre.
Jag älskar ju små barn, vill verkligen jättegärna ha besök av sådan där kortbenta varelser just i trädgården och då vill jag att de ska känna sig fria att gå lite hit och dit, fast på stenarna då och försiktigt förstås...
Ja, ni hör ju, det går inte riktigt ihop.
I alla fall.
Jag har en granne också, snart fem. Korta ben. Och då vill jag ju att han ska kunna vara i trädgården och det vill han också. Dessutom finns det inget staket mellan hans och min tomt, sträng taget befinner sig en del av mina rabatter i hans trädgård, det har blivit så av gammal vana.
Gångarna består av stenar, man kliver mellan dem. Hoppar om man har korta ben. Och så växer gångarna igen med aklejor lika höga som en hel femåring.
Och han MÄRKER ju att jag blir nojig av det där och jag märker att han märker det och försöker låta bli men det är inte det jag är bäst på visar det sig.
Så då måste han tämja mig lite.
Och så hittar jag honom i trädgården, han går mellan gångarna. Stannar till och konstatera, högt så att jag ska höra, att "här är det sommarstängt" och "här är det visst också sommarstängt" och "här är det sommarstängt". Det går inte att gå NÅGONSTANS faktiskt med femårsben.
Sånt fungerar på mig...

Och sen var han snäll och hjälpte mig rensa upp några av gångarna också.
Plantorna gav vi till hans mamma...