anteckningar om sådant som händer eller har hänt

Materialvård.

2012-02-01T08:31:00.002+01:00

Idag är det kallt.
Termometern visar minus 9,1, det sjunger i isen och solen stiger som en blodapelsin över Härryda.
Den tunna grenarna i björken utanför fönstret hänger helt stilla så det blåser inte i alla fall.
Då packar jag mina fjädrar, vingar och dun i lådor och ställer dem på trappan.
Där får de stå ett dygn eller så, för att eventuell ohyra ska dö.
Nu ska jag elda och jobba och mata fåglarna.
Hur glad jag än är för mina fjädrar och vingar så tycker jag ändå att samlingen av flygande småfåglar utanför sovrumsfönstret är allra, allra finast.
Särskilt grönsiskorna.

Så vit som snö.

2012-01-26T12:12:00.002+01:00

Nu kom pappa ner med den här.
Sen sprang han genast iväg igen för kaffet var visst upphällt.
Lite nyss kom han istället inångande med skridskorna runt halsen och meddelade att isen håller om man bara åker i hans spår.
Det knakar nästan inte alls.
Själv väntar jag med isen och tar en tur i skogen.

Snöorkester.

2012-01-22T15:07:00.001+01:00

Igår var det invigning av Barnkulturåret 2012.
Jag var på stadsbiblan med BarnBoksNätet och klockan två var det dags för invigningscermoni på Götaplatsen så då gick jag ut, tillsammans med alla andra.
I snöstormen.
Eller inte storm kanske, men virvel och yra, snö i nacken och i håret, snö på kläderna så alla färger blev samma och ingen, ett väldigt ljust mörker som det var skönt att vistas i.
Medan snön svirvlande runt alltihop spelade barnen musik. Först trummor, tre grupper av trumspelare som liksom bollade ljudet mellan sig och därtill ackompanjerades av diktläsning. Sen mässingsblås och fanfar, trots snön lyste mässingen som guld. Och sen tal och körsång.
Talaren var fenomenal!
Och jag som är så gråtmild hade ansiktet vått av tårar hela tiden, men det syntes inte för det kom snö också och rann längs kinderna.
Ja.
Och jag hade glömt kameran men känslan glömmer jag inte och nu har jag försökt måla den.
Eller en del av den i alla fall.
Mässingen och ljudet och körsången och talaren får ni tänka er, liksom kylan och doften av varm choklad.

Rymdskepp.

2012-01-17T21:32:00.003+01:00

Ibland är det andra som hittar saker, som sagt.

Till exempel i skogen eller på stranden eller i ett dike eller så.

Eller på en parkeringsplats.

Det här lyxiga skräpet hittade Roky Ventor, lagom dagisstor, tillsammans med sin mor just på parkeringsplatsen.

Då sa Roky;

Det doftar lite som ett rymdskepp, dessa bitar.

Och det är ju bara att hålla med.

(såväl bilden som citatet är lånade från facebook med tillstånd av Rokys mor)

Måla björkar.

2012-01-15T15:38:00.002+01:00

Nu har jag ägnat en stor del av vintern och för den delen även hösten åt att måla träd.

Det började med ganska mycket grönska, kanske för att det fortfarande var grönt ute, och sen blev det bara brunare och brunare alltihop.

Grått nästan, som upplöst.

Den här vintern har träden varit så spännande. Det blir så för att man ställer in ögonen och just nu gillar jag bäst stammarna och biten i mitten av trädet. Att jag ser grenarna men oftast inte toppen och bara lite mark ibland.

Marken är oftast ganska gyttjig.

Slyskog och risig skog och dimmig skog när det regnar och glasögonen immar igen, det är mitt vackraste i år.

På ett ställe där jag brukar gå finns en blöt men liksom ren björkskog. I ögonhöjd är det bara stammar och stammar, lager på lager hela vägen bort och där bortanför är det bergväggar eller vatten.

Ingen himmel.

Och då har jag gått hem för att måla björkar, det ska bli så fint. Jag har dem på ögats insida och tar sats över hela pappret och sen blir det - aspar? Eller granar? Eller mera slyskog, småfåglar, vad som helst men aldrig björkar, äppelträd till och med.

Tills häromdagen.

Då blev det björkar och dessutom var det vårbjörkar ser jag nu.

Hur gick det till?

Nyårspresent.

2012-01-06T17:14:00.002+01:00

Vi var i Partille på nyår och pappa var vid havet.
Så vi hittade redan ätna hasselnötter och ganska leriga lärkkottar medan pappa hittade...
Ja, vad då?
Jo, en vinge.
Som hänger ihop med ett nyckelben.
Som sitter fast vid en bröstben.
En alkekung, uppäten.
Man ser vem det är på bröstbenets form, men pappa hade en vinge från förut att jämföra med också.
Den är förvånansvärt liten, vingen.
Det här fyndet är extra underbart för det är två fåglar på samma gång, nämligen en som ätit och en som blivit uppäten.
Och den som äter på det här viset, så att vingarna, ibland båda två, blir kvar och dessutom lämnar resterna i ett träd är pilgrimsfalken.
Det stod i spårboken så då är det nog sant.

(fast det här allra vackraste av fynd kan inte hänga i krukväxterna och vara fint för det luktar fasansfullt illa. Jag hoppas att det går över och låter det vara i pannrummet så länge)

Duvhöken, igen.

2012-01-02T11:12:00.007+01:00

Det här är duvhöksvintern i mitt liv.
Häromnatten mötte jag den igen, i en dröm nämligen.
I drömmen åkte jag tåg och duvhöken flög utanför fönstret, stor och brunfläckig.
Jag blev så glad över att genast känna igen den, både som art och som individ.
Och jag tänkte, jag känner duvhöken nu.
Det var en fin tanke.
Sen satte den sig på fönsterbrädan utanför tåget och tittade in på mig.
Det blev natt.
Hökens ansikte syntes som en skugga genom rutan, brandgult öga.
Så småningom blev den trött och la sig ner för att sova på fönsterbrädet. Den låg så fint på rygg med vingarna samlade och huvudet tryggt inkilat i ett hörn helt nära mig.

När tåget stannade gick jag ut.
Duvhöken satt på marken en bit bort och tittade på mig. Jag hälsade lite lätt när jag gick förbi.
"Tja" sa jag och den svarade artigt, "tja".

(sen nu strax efter nyår fick jag en jättefin present men den berättar jag om en annan dag)

Inte regn.

2011-12-28T08:29:00.000+01:00

Soliga julafton, en enda gulskimrande dag mitt i allt det gråa. Då blir det matsäck på ett berg och promenad bland björkar och översvämmade diken.
När solen lyser genom tunt hängande björkgrenar ser det ut som en liten lokal skur helt nära stammen, men det är det alltså inte.
Utan sol.

Tystnad.

2011-12-20T08:15:00.001+01:00

I min skog är det inte tyst någonstans.
Hela tiden hörs minst en motorväg, ibland två.
Det är riksväg 40 mot Borås och så ibland E6 mot Malmö, skogen ligger klämd mellan dem.
Men det ser tyst ut. Och det luktar som tystnad så då vinner det tysta i alla fall.
Då blir det urskog på riktigt av den fulltrampade skogssnutten, med vindfällen, sumphål och berg i dagen.
Kungsfåglarna hörs men de syns inte.

Skatan.

2011-12-16T11:10:00.001+01:00

Duvhökshändelsen bara fortsätter.
Härromdagen flög en blåmes i fönstret vid fågelmatan och dagen därpå såg jag duvhöken jaga en skata.
De flög skrikande i upprörda cirklar genom kronan på det där körsbärsträdet där skatorna sedan många år har sitt bo.
Eller körsbär och körsbär, fågelbär är det och det passar ju bra.
Det såg så desperat och tokigt ut, som alldeles omöjligt.
Mycket riktigt kom skatan undan.
Jag tror att duvhöken fortfarande var yr.
Sen nu nyss kom pappa med en skata i handen. Den hade legat död uppe på balkongen.
Bruten nacke, tuffsiga fjädrar, tomt öga.
Det var väl höken igen gissar jag, fast varför tog den inte sitt byte?
Nu har jag fotograferat skatan och det var svårt.
Det är något med ljuset och allt gammalt regn, det blir hårt och glittrigt när man ser det genom kameran.
Utan kamera är det mest grått faktiskt.
Utan kamera lös skatan svartvit och oljeglänsande men på bilderna syns den knappt.
Och i handen kändes den jättestor, men nu ser den helt liten ut.
Vingarna har jag sparat.

Duvhök.

2011-12-12T13:00:00.005+01:00

Jag hade lunchen i ugnen och skulle just äta när pappa ropade på mig. När jag kom stod han i mitt vardagsrum med gummistövlarna på och i handen höll han en duvhök.
En hona.
Hon tittade på mig med sned blick innan vi gick ut allesammans.
Det brukar vara duvhök i trädgården, den jagar småfåglarna som jag och pappa matar. Och när småfåglarna flyr från höken händer det rätt ofta att de flyger in i ett fönster i rena förvirringen och då brukar ju vi rädda dem.
Nu var det duvhöken själv som flugit i rutan och sen blivit liggande på rygg på balkongen, helt förvirras.
Jag vet att jag inte kan veta vad duvhöken tänker eller känner.
Och jag vet att den förmodligen inte alls ansåg sig räddad utan snarare tyckte att någon höll en jobbigt grepp om dens ben.
Men ändå.
Blicken var liksom vänlig?
Nyfiken kanske och så såg den så lugn ut.
När den till sist började sprattla släppte pappa taget och då flög den.
Sen satt den en lång stund i grannens körsbärsträd som för att samla sig.

Sådant andra gör, del fem.

2011-12-11T16:22:00.001+01:00

Vädret gör saker, regnet och vinden.
Och ovädret. Det händer grejer hela tiden.
Härromdagen var det oväder, jag missade det för jag var i Stockholm. Där var det bara vanligt, snett regn, jätteblött.
Nu är vattnet i sjön väldigt högt.
Blåsten har blåst vissen vass till ett vackert mönster längs stranden. Egentligen är det land där, gräset ligger dolt av vassbitarna och när det kommer vågor gungar alltihop.
Någon har lagt en tung stock på sin strandmöbel för att den inte ska dras iväg av vattnet, istället för att bära upp den.

Äppleträd.

2011-12-08T15:33:00.000+01:00

Jag sitter och målar.
Ibland står jag upp, det är mycket vatten och ungefär samma färger hela tiden, samma motiv.
Förut var det ränder, först på längden och sen ett tag på höjden.
Nu är det träd.
Höstträd trodde jag, vinterträd kanske och så rätt var det var så blev det ett äppleträd.
I maj.
Med fullt av rosa blommor, rosa är svårt, det har jag inte övat på.
Jag vet inte varifrån det kom.
Och sen kom jag ihåg att farfar målade äppleträd.
Samma faktiska träd, det var två olika. Ett vid brunnen och ett vid farmorshuset. Fast de kallade det nog inte så då när han levde och de bara hade varit farmor och farfar i några år än.
Hon fortsatte att vara farmor i 25 år till, till många fler dessutom och nu heter huset så.
I alla fall.
Jag ville se farfars äppleträd men de är visst i Småland, det är där farmorshuset är också så det är ju rätt ställe.
Fast ett träd finns här för det är mitt.
"Jessikas första tavla från farfar jan. 1967", står det på baksidan.

Inspiration?

2011-12-02T09:18:00.002+01:00

Jag hittade en liten lista i röran på skrivbordet.
Så här står det;

2003 - humlor i päronträd
2005 - bo vid ett virkeslager
2007 - många sorters nyckelpigor
2009 - syrsor

Listan känns spännande och väldigt inspirerande, men vad handlar det om?
Insekter?
Runt 2005 bodde jag faktiskt vid ett virkeslager och det betydde spännande insektsbesök, en gång hittade vi en ekoxe. En hona.
Uppäten och sedan utspydd av katten visserligen, men ändå. Det fanns jungfrusländor där också.
Hur som helst.
Bilden föreställer ett annat virkeslager.
Eller ett snickeri snarare.
Fast bara en liten bit av det, skrotbiten.

Skata.

2011-11-28T07:35:00.001+01:00

Det blåste igår.
Det blåste hela helgen faktiskt, fåglarna for som vantar i luften.
En konstig sak, framför huset finns en sjö och en massa öppen luft. Jag såg vinden när den slog ner i vattenytan, den försökte gräva gropar men kom inte så långt. I vissa ljuslägen såg man alla vita gäss, hela vattenytan ända bort till Mölnlycke.
I andra ljuslägen såg man istället grågässen.
I alla fall, precis framför huset var det ändå nästan lä. På kvällen, när det blåste som värst och en av våra söndagsmiddagsgäster just insett att det nog fick bli övernattning hängde björkens tunna grenar rakt ner och svajade bara mycket lite.
Bakom huset däremot kastade sig rosenbuskarna runt med fågelmat och allt.

Sådant som lyser i november.

2011-11-17T08:17:00.000+01:00

Små träd på vägen till bussen.

Vem är det här?

2011-11-14T17:08:00.002+01:00

Häromdagen hade vi stor middag här hemma.
Vi åt gås, två stycken som jag stekte hela i ugnen.
Det var väldigt gott.
Nu har jag kokat rent ett av bröstbenen.
Bröstbenet är den där plattan mellan revbenen där vingmuskeln sitter. På fåglar är det ganska stort och den som vet vad man ska titta efter kan ganska lätt se vilken art benet tillhör.

I alla fall.
När benet var tvättat och färdigt såg det ut som ett ansikte.
Och jag tycker mig känna igen ansiktet?
Kanske är det en seriefigur eller så är det någon från en tecknad film? Det skulle också kunna vara ansiktet på en marinettdocka?
Det skulle faktiskt passa riktigt bra.
Då skulle dockan ha tunna polisonger och allvarlig, nästan lite sorgsen blick.

I samlingen hade jag redan ejder, rödhake och ormvråk.
En lite udda blandning nu när jag tänker på det...

Nya löv.

2011-11-10T15:08:00.004+01:00

Nu har snart vartenda löv fallit av.
Skogen på andra sidan sjön är brunviolett med vasskant mot vintervit himmel fastän det inte är vinter än, tallarna verkar plötsligt väldigt gröna.
Längs sjön är det ekskog, i trädgården står några stora ekar och på marken under dem ligger ekollonen.
Nu gror de allihop för de vill vara förberedda och ha rot redan när våren kommer.

Ett ekollon har jag tagit in och ställt i en liten glasflaska i fönstret. Så brukade vi göra på dagis då när jag var fröken.
Först kommer roten. Den ska ner i flaskan så det gäller att vända ekollonet åt rätt håll.
Sen kommer det en liten, liten stam.
Till sist finns det blad också och då är det en trädkrona, ett riktigt träd är det som står i fönstret och lyser grönt som en hel sommardag.
Nu har jag sommarblad inomhus fastän det snart inte ens finns höstblad utanför huset, de blåser bort.
Förresten har jag höstblad inne också.
I samlingen nämligen.

Novembersvamp.

2011-11-07T16:25:00.004+01:00

I lördags gick jag genom min skog, den vanliga skogen.
Den som är så fin.

Det finns vintervägar och sommarvägar, och höst och vårvägar också, man går olika beroende på väder och säsong.
Just den här vägen går genom en väldigt risig och mörk skog med mossig bäck och på våren kärrvioler. På sommaren och hösten går det inte att gå där för själva ingången är igensatt av höga brännässlor.
Nu har de vissnat.

Och då såg jag en fin sak som jag inte sett förut.
En liten svamp, lysande vit, utan fot.
Den växte på de vissna nässelstjälkarna.
Som om de vore träd!

Som tickor, fast en skivling och på träd, fast på nässlor istället.

Några växte till och med på väldigt visset gräs.
Jag blev jätteglad, men jag vet ju inte vad den heter för sådan svampar står inte med i svampboken och jag hittade ingen helt lik när jag googlade heller.
Sen hittade jag en vit svamp till, fast toppigare och med fot.
Den växte i mossan istället, som en vit jätte bredvid mossans fina små sporgömmen.
Jag vet inte vad den heter heller.

Titthål.

2011-11-01T17:53:00.004+01:00

Ibland är det någon som har gjort något, till exempel i skogen.
Byggt eller lagt eller ordnat så att det blir på ett nytt sätt. Det kan vara som trolleri.
Om man har tur kan det vara det.
Om man har tur kan det vara någon som till exempel har satt fast en backspegel i en stubbe så att man ser en annan del av skogen i den.
Mossa, fast det är granstammar åt det hållet, som ett hål.
Kanske är det ett hål.
Kanske är det en port rent av, och hade man inte varit alldeles för stor så hade det här varit vägen till någon-annanstans, den som jag har letat så efter.
Fast nu är det länge sedan jag letade.
Numera stannar jag gärna här.

Lite senare, i samma skog, var löven röda. Väldigt röda.
Och då var det eklöv, det är också ganska konstigt.

Små saker.

2011-10-28T09:13:00.003+02:00

Tillsammans med en kollega håller jag på med ett kul projekt som bland annat innefattar mina samlingar. De ska vara med på bild, som ett collage och det är lite knepigt för samlingarna är ju inte precis platta...
Vi provar olika metoder hela tiden.
Igår fotograferade jag därför delar av samlingen mot vit bakgrund, det har jag gjort förr. Det känns knasigt men kul att lasta småsakerna på en bit akvarellpapper och springa ut med dem på trappan för att plåta, sen in, hälla av fynden och lasta på något annat.
Så där koncentrerat ser man hur vackert allt är.
Allt.
Ekollon, kottefjäll och videkissar till exempel.

Finpotatis.

2011-10-24T10:55:00.004+02:00

Jag vet att jag har skrivit om det här förut.
För ett år sen närmare bestämt, när det sist var nödvändigt att höströja i matkällaren för att ge plats åt äpplen, rotsaker och fuchsior.
Det är lika spännande varje gång.
Jag stod och klippte i mina fuchsior, det tar flera dagar för de är många och stora. Allt klippet la jag bredvid mig och sen såg jag plötsligt fem-sex potatisar från förra året i högen av blad och grenar. Pappa hade lagt dem där utan att säga något.
Det var en blå sort, kanske Kongo och de hade grott så de var helt tussiga. Lite grand såg de ut som havanomener, alla utom en som istället hade långa vackra vägar av grodd med små potatisknortar här och var längs med.
Det är den jag har försökt fotografera. Det är faktiskt ganska svårt. Färgerna blir inte helt som det känns, skärpan vill inte lysa lika skarpt både på det lilla luddet på grodden som på björklöven runt omkring.
Ögat gör på ett annat sätt när det ser. Inte som kameran som liksom bara tar in allt det den riktas emot, ögat väljer. Fokus sätts på det viktiga, färgerna blir de man önskar se, skräp och oviktiga grenar runt om tonar bort och syns inte men när jag sen försöker fotografera kommer ju allt med.
Det blir nödvändigt att arrangera bilden för att den ska bli sådan som världen ser ut när man ser med sina ögon.
Jag börjar vänja mig vid det nu.

Medan färgen torkar.

2011-10-18T21:21:00.001+02:00

Idag har jag målat hela dagen, småfåglar.
Det var talgoxar mest, först sju stycken. Några som flög och några som satt alldeles framme vid fönsterrutan och tittade in.
Sen ville jag ha med fågelsång också, helst röd. Det fick bli en rödhake i ena hörnet.
Den blev lite större än talgoxarna, jag låssas att det är värdeperspektiv.
Sist målade jag en åttonde talgoxe och lite guld längs ena kanten.
Det var en rolig dag.

Vid halvfemtiden blev det ett mellanrum när den åttonde talgoxen skulle torka och precis då kom solen fram och gjorde en regnbåge så nära huset så jag har aldrig varit med om maken!
Jag kunde se från fönstret var den gick ner. I grannens äppelträd nämligen, det som de aldrig plockar av.
Jag tror att det är Signe Tillich.
Sen blev den dubbel och sen slutade det regna men då hade färgen redan torkat.

Städar lite.

2011-10-14T17:35:00.003+02:00

Det behövdes.
Och inte hann jag klart heller.
Om man städar sällan blir det väldigt skräpigt i hörnen.
Under vardagsrumsbordet till exempel låg det en driva kronblad från pelargonerna. Rätt många låg på fönsterkarmen också, de hade samlats i ett ostronskal som jag har där för att det ska vara fint.
Det blev ändå finare med pelargonblad, faktiskt.
De mörklila, nästan svarta bladen kommer från Pelargonium Sidoides och de vita är Pelargonium Cotolydonis.
De orangea kornen är Sidoides ståndarknappar som har fallit av.
Och så är det nog lite damm också.
Nu ska jag samla på det här.

Här är en bild från dagen därpå också, med morgonljus och mera pollen.
Då blir allt orange.
Jag kunde inte välja.

Gärdsmygen.

2011-10-10T15:21:00.002+02:00

En gärdsmyg är så liten att den nästan inte syns förrän man har den i handen.
Konstigt nog har den pyttelilla fågeln en väldigt stor sång.
Jag vet att det finns gärdsmyg i trädgården för de som är bättre på fågelsång säger det, men vi har knappt aldrig sett den. Den kommer inte fram till fågelmatan.
Fast igår fick vi syn på den för då låg den i hallen, strax innanför kattluckan.
Så dumt.
Vår katt är gammal och fet, hon tar sällan fåglar numera och det känns bra. Men om de är unga och nyflygga händer det att hon lyckas.
Och att den här gärdsmygen var ung kunde jag se på stjärtfjädrarna. Det som skulle bli den tuffa lilla svansen hade inte riktigt växt klart ännu.
Pyttesmå fjädrar, säkert flera millimeter för korta.

Gröna blad.

2011-10-06T16:20:00.001+02:00

Torsdagar är Caroline-dagar, då bygger vi collage.
Det är roligt - och svårt.
Inte blir det precis lättare av att vi är två som hjälps åt, och av att vi bestämt oss för att använda, teckningar, målningar, pappersbitar OCH fina grejer ur min samling. Knepigt att komma på hur man ska göra rent tekniskt när en del saker är klart tredimensionella, men nu tror jag att vi har det.
Så i morse innan Caroline kom sorterade jag fram alla gröna blad som jag samlat och pressat. En del hade torkat dåligt och blivit bruna, andra rullade snabbt ihop sig men rätt många var vackra och hade gått att använda om vi inte bestämt oss för kärringtand och mossa istället.
ps, Caroline heter Röstlund i efternamn:)

En liten svamp.

2011-10-04T08:45:00.003+02:00

Vissa svampar är finast, så är det bara.
De måste inte vara ätliga för att man ska tycka om dem. Men om man tänker sig en väldigt liten svamp med vit parasollhatt på vindlande smal svart fot. Hatten lyser vaxvit helt nära marken och när man varligt plockar svampen följer det med ett barr. Ibland två, men oftast bara ett barr, ett granbarr.
Det är de korta barren det.
Varje svamp växer på ett barr. All näring som behövs finns där, det räcker.
I den mörka lilla skogen där jag går är marken täckt av barr. Svamparna ligger som en stjärnhimmel under träden och då är de finast.
Barrbroskskivling.
När man torkar dem blir de ändå mindre.

En bra dag på jobbet.

2011-09-28T08:11:00.003+02:00

Igår hade jag så roligt när jag jobbade!
Ibland blir det så, eller ganska ofta faktiskt.
I våras gjorde jag ju en scenografi att spela in barnteve i. Det är en docka som bor där, egentligen är det en låda men vi låssas att det är ett rum under trappan till en förskola. Och så låssas vi att dockan är levande och samlar på en massa fina natursaker men egentligen är det ju jag som samlar.
Nu ska det lilla hemmet stylas om till höst.
Höstlöv är faktiskt en färskvara, precis som trattkantareller även om man torkar dem. Därför har jag varit på lite insamlingsrundor.
Trattisarna plockade jag redan i söndags, på väg hem från bokmässan. Jag valde de minsta och trädde dem på en ståltråd och de största trädde jag på en annan. Tanken är att de ska torka med fina hål så att det går att trä dem på rätt tråd sen.
En solig förmiddagspromenad runt Ståloppet gav lysröda asplöv, ekollonhattar, kastanjer, små knippen av berberis och en hög blandade nypon. Och en massa andra löv - vackra.
Nu hänger nypon och berberis på tråd, höstiga löv ligger på press i telefonkataloger och löv som fortfarande är gröna ligger mellan tidningsblad och tunga skivor.
De gröna löven är till en annan grej.
Kastanjerna möglade sist, den här gången har jag lagt dem luftigare.
Idag ska jag ta och gräva i gamla lådor för att se vad jag hittar.
Och kanske måla lite? Grönt?
Trattkantarellerna har redan krymt ihop till svarta små knortar.

Alsikeklöver.

2011-09-27T08:16:00.003+02:00

Mellan mitt hus och busshållplatsen ligger lite ängar och hästhagar.
Där blommar det. Fortfarande sent i september blommar det, fast inte så mycket. Samma arter som i somras men med bara enstaka blommor bland tomma fröställningar, gula asplöv och förvuxna flugsvampar.
Häromdagen plockade jag en liten ruska alsikeklöver.
Jag skulle möta en kamrat vid bussen och plockade medan jag väntade, det fanns enstaka hallon också. Fyra stycken tror jag.
Buketten var mest ett rufs men jag satte den på köksbordet i alla fall och nästan genast började det dofta sommar i köket. Söt, vindstilla sommar.
Alsikeklöver luktar underbart, jag visste inte det. Nästan som gulmåra doftar den, man vill stå kvar i doftmolnet hela dagen.
Dessutom är den så vacker.
Igår plockade jag en bukett till, det var nog de sista tror jag.
Fast bilden är tagen i juli.

Pinne.

2011-09-22T08:11:00.002+02:00

Häromdagen var jag i skogen med en kamrat.

Vi plockade svamp i regnet, trattkantareller.

Och så kom jag ihåg att just där vi var fanns en pinne som jag velat fotografera en annan gång, för några veckor sen sådär. En fin pinne, men den gången hade jag gått till skogen utan kamera.

Det ska man aldrig göra.

Dagen därpå hade jag gått tillbaka för att fotografera pinnen, men då hittade jag en blomkålssvamp alldeles i början av promenaden och den var så tung så det var lika bra att gå hem.

I alla fall.

Vi letade upp pinnen.

Den var inte så snygg längre, för det hade regnat på den.

Egentligen var det nog en bit hoprullad granbark tror jag, balanserandes på några kala grenar i en rätt tunn torraka.

Och nu var alltihop blött och gråbrunt och liksom lite sorgligt.

Dessutom blev bilderna suddiga.

Jag får väl gå dit igen, en soligare dag.

Dubbla löv.

2011-09-19T08:25:00.002+02:00

Jag samlar vackra löv i telefonkataloger. Jag lägger tunga böcker ovanpå och väntar och sen efter några veckor är löven torra och platta och då kan jag ta fram dem och sortera dem i lådor och kuvert.

Ibland kommer de till användning, det är faktiskt sant.

Här är ett litet löv som hamnat på ett större när de pressades och då trycktes det stora löv nerv in i det lilla som en mönster.

Nu ser det ut så.

Och om man plockar löven för tidigt ur press, eller om luften hemma är höstfuktig och lite sval så rullar de snabbt ihop sig igen.

Löv som blev över.

2011-09-16T11:40:00.001+02:00

Igår hade jag anledning att sortera runt i samlingarna igen.
Det gällde att hitta de rätta löven och kanske några gräs, helst inte för långa. Snäckor? Frön, nej inte frön.
Och inte alla löv heller, en del flög åt fel håll.
De här till exempel, de blev över.

Vad de blev över ifrån säger jag inte än!

Och det här är kärringtand, blommorna.
De har ramlat av från en bukett som blivit stående kvar i vasen sedan vattnet tagit slut.
Kärringtanden är en älsklingsblomma, men det har jag nog redan sagt?

Tidlösa

2011-09-15T08:23:00.002+02:00

I min trädgård växer väldigt mycket tidlösa.
Alltså väldigt, väldigt mycket och jag är inte särskilt förtjust i dem för även om de är vackra när de blommar så är det oftast bara stora fulgröna blad som älskas av sniglar.
Plus att våra hundratals tidlösor inte brukar blomma.
I år gör de det.
I år när jag trodde att jag tagit bort varenda en så är det ändå kanske trettio kvar, spridda här och var och NU blommar de. Nu är det så som det ska vara med tidlösa, tidlöst nämligen. Vältande ljuslila blommor rätt upp ur jorden samtidigt som allt annat vissnar.
Sniglarna är också glada.
Och i söndags när vi satt ute och åt med våra söndagsgäster - de kommer varje vecka - så var det en liten snigel bredvid min stol som reste sig upp och tittade intresserat på mig. Då sträckte jag ner ett finger till den och den klibbade sig fast så där snigligt som de gör. En ganska liten snigel alltså.
Sen satt den där.
Med sulan kvar på stenarna och bara huvudet klibbat vid mig.
Och åt. På mig.
Den gnagde på min fingertopp!
Det kändes faktiskt ganska läskigt men mest kul och det gjorde inte precis ont, men ändå.
Det var alltså INTE en sådan där spansk utan en fläckig leopardsnigel. Jag trodde att de åt kompost och döda växtdelar?

Snigeln på bilden är en annan.
En spansk, den har krupit in i tidlösans nerramlade blomma.
För en gång skull har jag inte fotat själv.
Det gjorde sonen, för att jag säkert inte skulle missa detta fina.

Lyser rött.

2011-09-07T11:42:00.004+02:00

Igår var jag i Botaniska, på promenad i regnet med kollega och prat om sådant som är viktigt.
Man ser mycket när man går tillsammans och tittar, det finns mycket att se.
Och nu har jag röda frön för ögonen, röda kärnor i minnet.
De lyser i en låda på bordet också, små blanka korn.
Idag skriver jag.
Det är både lättare och svårare.
Bilden föreställer Wilson-magnolian med kronan full av mogen frukt.

Dagens fynd.

2011-09-05T08:35:00.002+02:00

Ibland hittar man saker flera gånger.
Dagar i rad till och med, det här är ett sådant fynd.
Det är flera veckor sedan vi bjöd på squashsoppa, den var god. Mycket tomat i och själva sqaushen helt sönderkokad. Till efterrätt var det saffranspannkaka.
Vi hade skördat vad vi trodde var lagom mycket sqaush men något sådant finns ju inte.
Det finns bara för mycket sqaush.
Så därför blev det en halva över.
Och den hade vi kapat lite slarvigt. Det satt en kvist kvar med lite blad och efter ett par dagar insåg vi att den växte.
Under några veckor har vi sedan följt utvecklingen. Nu finns det flera knoppar, stora blad och vackra vilda klängen åtflera håll.
Det tar förvånandesvärt lång tid för knopparna att utvecklas har jag märkt.
Men i morse låg det en halv sqaush i kökshyllan och blommade!
Såklart en hanblomma, det kommer alltid flest av dem. Fast nästa på tur är en honblomma. Det lilla fruktämnet sitter där och väntar på att utvecklas.
Då blir det sqaush på sqaush, det ser jag fram emot.

Ensam på toppen.

2011-09-01T08:41:00.000+02:00

Det syntes att snigeln varit upp i de andra stänglarna också, för det låg bajs där.
Trötta stunder blir jag glad av sådant här.

Mossa.

2011-08-29T17:45:00.000+02:00

Här har något gjutit sig en brygga.
För elva år sedan.

Vedhögen.

2011-08-28T16:38:00.000+02:00

Egentligen borde veden ha körts in för länge sedan.
Jag borde ha gjort det medan pappa var på landet.
Och den torra veden i vedboden borde jag ha burit ner i källaren, och källaren kunde jag gott ha sopat av i alla fall lite grand.
Fast det kom saker emellan.
Det låg saker i vägen också, tunga jobbiga grejer som trasiga byråar och gamla bräder.
Ja, så därför har den fina björkveden blivit liggande hela sommaren.
Nu har pappa kommit hem.
Jag har sopat källaren och han har burit undan byrån och det andra, samt gjort plats i vedboden.
Och sen körde han skottkärra medan jag staplade den numera ganska äckliga veden. Många spännande svamparter har hittat någonstans att leva, de flesta lite slemmiga.
Och just när vi var klara för dagen hittade han de finaste.
Brödkorgsvampar.
Fruktkropparna ser ut som små korgar fyllda med ännu mindre frallor och när det sen faller en vattendroppe i korgen så studsar frallorna ur och svampsporerna sprids.
De växer på multnande ved, tur för oss.

Sådant andra gör, del fyra.

2011-08-24T07:34:00.003+02:00

Jag var ute på fototrunda igår, med cykel i Gunneboparken och runt Stensjön.
Det kändes som ett jätteroligt sätt att jobba på, trots att jag inte hittade allt jag hade velat plåta.
Hur har jag till exempel kunnat missa att fota näckrosorna medan de blommade?
När jag vetat hela sommaren att jag behöver de bilderna?
Så oerhört dumt.
Framför Gunnebo Slott, åt Ståloppet till, finns några halvsanka ängar där det ofta betar får.
Här och var i den fuktiga starrängen står enstaka träd , jag tror att det är alar.
Flera av träden var prydligt paketerade.
Varför då?
Kanske för att hindra fåren från att äta upp dem?
Men det var stora träd?
Och inga får syntes till?
Konstigt.
Hur som helst så var det vackert.

Runt omkring växer ganska stora partier med hårt utgallrad björk i den sanka marken. De står och ser välkammade ut med våta fötter, världen blir helt randig.

Lilla snigel.

2011-08-23T08:23:00.000+02:00

Trädpionen blommar om!
Nästan i alla fall.

Fladdermöss.

2011-08-21T11:12:00.001+02:00

Nu har jag pratat med pappa i telefon igen, han är på landet i Småland.
Man kan nästan tro att han bor där men egentligen bor han ju här.
Jag ville veta om jag fick klippa i den lilla fula asken.
Det fick jag.
Sen berättade han om fladdermössen i farmorshuset.
De bor bakom en tavla i storarummet.
Ett oramat stilleben säger pappa, litet.
Bakom tavlan sitter de hela dagen och sover. De hänger på väggen som en liten klase så om man vill kan man lyfta av tavlan och se dem. Det vaknar de inte av.
I skymningen flyger de ut.

Igår satt pappa där, i skymningen, och väntade på dem.
Och så vaknade de.
Och kröp fram, lite sömniga fortfarande. De irrade runt i rummet en stund innan de hittade till den springa längs taket som de använder för att flyga ut och in.
Och då var det en som landade i närheten av pappa.
Det var en mammafladdermus med sin unge på ryggen. Ungen var ganska stor, den kunde nästan flyga själv och fladdrade då och då.
Pappa kunde se den lilla foten när den viftade på den.
I gryningen gick han dit igen för att få se när de flög in, men då sov de redan sen länge allihop.

Bilden föreställer en av mina akvarellådor på morgonen när hibiskusen blommat över.
Det är också rätt fint.

Sorterar.

2011-08-17T16:25:00.002+02:00

Jag sitter och sorterar foton från sommaren.
Det finns en massa olika högar att lägga dem i.
Sådant som ska skrivas ut eller sparas till något speciellt.
Sådant som ska sparas fast jag vet inte säkert till vad.
Sådant som bara behövs för ibland kan jag behöva komma ihåg hur något ser ut.
En del bilder sparar jag bara för att färgen på dem är snygg.
Och så sådana här. Som är vackra så det skär, vad ska jag göra med dem?
Det är den lilla blåklockan i augustikvällsljus.
Och sen en annan dag, runt lunch. Strax innan vi fick glass.

En dröm.

2011-08-16T15:00:00.002+02:00

Jag drömde i natt att det var ett sådant fantastiskt ljus utanför fönstret. Det var lysande vit och grått och silver, fullt av rörelse och jag blev helt bländad.
Det gick inte alls att se vad det var.
Då tog jag kameran och fotograferade istället för att sen titta på bilden.
Och då fick jag se att alltihop var en väldig massa stjärtmesar som svirrade omkring i träden och upp och ner längs flaggstången som också stod där. Deras små pepparkornsögon blinkade och såg på mig.
Väldigt fint.
Kanske regnade det lite.
Sen när jag vaknat försökte jag måla så som jag mindes, inte särskilt lätt.

Förförra veckan.

2011-08-12T11:07:00.001+02:00

Jag for på en liten musikfestival. Det var i norra Bohuslän, Krokstrand vid Idefjorden och nästan i Norge.
Sist jag var på musikfestival var nog Vaxholm -82 tror jag, med brustet hjärta och vackert ljus.
Det var vackert ljus i Krokstrand också.
Och vacker skog. Vacker fjord, vacker liten sjö, vackra hallonsnår. Vackra människor och vacker musik.
Och vackra hus.
Jag visste inte att sådan hus fanns längre, trodde de hade tagit slut.
Vi gick en väg uppåt genom skogen. Den skulle leda till en stenbrott men vi gick fel. Istället hamnade vi i brant uppförsbacke med enstaka gamla hus kvarlämnade i överväxta trädgårdar. Det såg ut som en oljemålning från tidigt 70-tal, ganska kladdig färg, mest grönt och ingen himmel.
Men det var alltså på riktigt.
Hela tiden hördes kletzmermusik, som på film.
Och rätt var det var zoomade kameran, eller om det var mina ögon kanske, in på en gräsig garageinfart och där satt orkestern.
Precis som på film.
Sen gick vi vidare medan musiken tonade ut. På nervägen var det tyst igen för då var filmen slut.

En annan film var tidigt på morgonen, när jag morgonbadade och trodde att de andra sov.
Uppe vid sjön pågick festen för fullt. Musik ut över vattnet, tillsammans med tidiga dimmor, damm och trollsländor. Jag simmade och simmade och sen när musiken tystnad simmade de andra också fast vid den andra stranden.
Det kan ha varit samma film nu när jag tänker efter.

På bilden är det sjön med mörker bland granarna och sol bara på enstaka björkar.

Semester

2011-07-28T00:30:00.001+02:00

Det är sommar nu och dags för semester.
Jag ska åka till havet och vara utan dator så det blir nog inga rapporter på ett tag.
Men här är en liten snigel i alla fall.
Den träffade jag i trädgården härom dagen. Sådana snäckor har jag hittat förr. De är platta och har en liten kant runt om så att de lite grand ser ut som knappar, fast det syns dåligt på bilden.
Detta var första gången som det var någon hemma.
När solen lös genom snigeln kropp och snäcka blev det väldigt vackert, men de bilderna blev inget bra.

Grönt.

2011-07-22T08:17:00.001+02:00

Inspirerad av min kollega Sassa Buregren försöker jag ha ett sommarpratarprojekt varje sommar.
Det brukar lyckas lite så där...

I år känns det dock ganska lovande.
Jag gör så att jag sitter lite varje dag, i alla fall ganska ofta.
Och målar med grön färg.
Akvarellfärg.
Jag använder ett papper om dan, helst ska det vara vått.
Motiven finns inne i huvudet, men de syns dåligt eftersom jag lyssnar på radion samtidigt.
Nyss blev det kartor tre dagar i rad?
Hur gick det till?
Hela tiden hoppas jag att det ska bli en äng, men det är så märkligt svårt att styra.

Sådant andra gör, del tre.

2011-07-18T08:25:00.003+02:00

Nu bryr jag mig inte om att skriva så mycket.
Det är pappa igen, han har flätat.
Ibland blir det korgar men det händer att det blir annat också. Små, hårda mattor med ägg i kanten att sätta på väggen till exempel. Eller gräsblommor, blommor av gräs.
Med gräsets blommor hängande från kanten, kruståtel.
Undras vad han håller på med nu?

Juliregn.

2011-07-15T21:49:00.003+02:00

Jag har varit och på besök på en plats som ligger där det är mörkt om nätterna.
Inga gatljus, inga upplysta städer, ingen granne med utebelysning och ingen som kommer med bil för alla är redan där de ska.
På en sådan plats kan man se stjärnor, och i natt är det fullmåne så månen borde ha varit fin också i går.
Fast det regnade.
Det regnade jättemycket, hela natten en milt fint smatter mot taket och då hörde jag det för gästsängen var precis under takåsen, väldigt mysigt. Nattkissa fick man göra i gräset och det regnade på mig och sen var kudden liten fuktig men det gjorde ju ingenting alls.
På morgonen var det tillfälligt uppehåll.
Sjön var mycket långrund och innehöll en arkipelag där man hade kunnat cykla torrskodd mellan öarna men när jag gått rätt långt ut gick det faktiskt att simma utan att slå knäna i botten.
Skogssjö, granskog och berg, sandbotten med kringkastade stenblock.
Notblomster.
En helt annan slags sjö än den här hemma.
Och i gräset hängde regnet kvar.

När vi klev av bussen här hemma var diket fullt av ung paddor.

Sådant andra gör, del två.

2011-07-11T19:57:00.006+02:00

Härom dagen berättade jag om fina saker som pappa gör.
Jag ska berätta mer om det sen, men nu är det istället mina fina kusinbarn som har gjort något.
Vi var på landet, det andra landet, vid havet. Sommarlandet.
Sommarlandet ÄR ett annat land.
Barnen ville ha de lite större barnens kvarlämnade snäckor och jag sa att ni kan inte ta dem, de tillhör Måns, Malva och Tim.
Men får vi ta upp dem på kaffedrickat då?
Det fick de.
Och så försvann två av dem en stund, tysta som möss och vi tänkte inte så mycket på det.
Sen hämtade de oss.
Och ville visa.
De hade gjort så fint! Fint som fint på riktigt, så där vackert att vem som helst kunde se att det var underbart. Inte fint som titta vad ungarna har gjort, gulligt utan lite så att det skär i en, fast mjukt.
Alla snäckorna låg i en slingrande rad längs kaffedrickats räcke, grå och soltorkade. Tidig kvällsol gassade ner genom syrenbladen, på hörnet hade de ställt en vas med blommor. Borstnejlikor och malva.

Sen ville de att vi skulle äta middag däruppe.
Så då gjorde vi det, fast vi knappt fick plats och bordet inte ens går till knäna.

Blåbärskorg

2011-07-05T10:36:00.003+02:00

Nu hoppas jag att jag minns rätt.
Så att det är blåbärsrötter den här lilla korgen är flätad av och inte björkrötter eller rötter av kvickrot. Eller extra tunna granrötter.
Det är sådant pappa använder nämligen, fast ibland väljer han gräs eller halvgräs istället, med eller utan vippa.
Olika arter har olika färg och rörlighet.
När blåtåteln är från i fjol blir den nästan genomskinlig så beige är den, det är märkligt nog vackert. Veketåg går att böja nästan hur som helst.
Till exempel.
Men det här är nog blåbärsrot tror jag.
Från skogen nästan ute vid mossen. Vildsvinen bökar upp rötterna, sen är det bara att dra lite så får man vad man behöver.
Om man nu alltså behöver blåbärsrötter.
Är man ute för att plocka blåbär är det bättre att ta en hink.

Sådant andra gör.

2011-07-03T11:20:00.005+02:00

I midsomras var jag på sommarlandet i Småland.
Därifrån kommer nästan alla mina fynd, pappa hittar dem och ger dem till mig.
Rätt många av berättelserna kommer därifrån också.
Det är en bra plats.
Pappa bor på sommarlandet ungefär halva året. Hela sommaren och hela julen och sen en massa dagar och veckor där emellan, han hör hemma i skogen och det gör nog jag också.
Sommarlandet är en skogsfastighet. Skogen som hör till huset är ett virkesförråd, men också en trädgård. Och då menar jag inte en tam trädgård med krattade gräsmattor utan vitklöver utan en trädgård som är ett uttryck för någon.
Någon som försiktigt flyttar på pinnar och lägger ut valda stenar så att det blir fint.
Någon som väljer vilka träd som får bli stora och vilka som ska bort och någon som sprider ut frön lite här och var, som hemligheter.
I den här skogen har till exempel någon (pappa) lagt små mössor av mossa på de höga stubbarna längs stigen. Så att de måste vara där, stubbarna. Så att det ser ut som om de stått där mycket längre, fast träden de hört till fälldes i vintras.
Så att tiden blir liksom längre.

Här och var finns mer regelrätta installationer också.
Handsträdet till exempel.
Fast egentligen är det en hel dunge, med gamla arbetshandskar uppträdda på smågrenarna.
Det är faktiskt mycket vackert.

En tragedi

2011-06-29T09:12:00.005+02:00

Jag tror att jag har haft den här rubriken en gång förut, i fjol.
Då var det en blåmes som hade flugit fel och dött på pappas balkong.
Den här gången var det en större hackspett.
Det var ett tag sedan, före midsommar redan. Då när ungarna var som allra hungrigast, på landet i smålandskogen.
Och hackspettarna bodde nere vid skogsbrynet på andra sidan fårhagen men de flög överallt för att leta efter mat, upp till huset också.
Huset har en stor glasveranda.
Det är ju inte alls så det är tänkt men ändå händer det sorgliga ibland att någon flyger in i rutan och dör.
Sen hittade pappa den i gräset, den hade näbben full av mat till ungarna.
Man undrar hur det gick för den stackaren som blev ensam kvar?

Sen har vi ju min samling.
Pappa ringde såklart genast som det hänt, och sen la han hackspetten i frysen och i midsomras när jag var där hämtade jag hem den. Hela fågeln var sådär smutsig som hackspettar ibland är. Jag tror att den hade varit och grävt i en myrstack. Den vita magen var alldeles brun och stjärtfjädrarna såg slitna ut.
Det är nog ganska jobbigt att flyga med mat till en hel hög med ungar.

Jag har sparat vingarna.
Och lite av de vackra fjädrarna, det röda från bakhuvudet till exempel.

En ny kompis

2011-06-19T16:37:00.000+02:00

Jag kom hem sent igår kväll för jag hade haft roligt, och i morse var det lite segt.
Så då tänkte jag att det var en sådan där dag när man läser hela dagen, i en trädgårdsstol, med en kopp kaffe.
En bra bok skulle jag läsa, En dåre fri nämligen, av Beate Grimsrud.
Den är underbart bra, vacker och alldeles levande.
Men så fick jag syn på något som gick att klippa i trädgården och på den vägen var det. Klippa är roligt, det fick bli en skrota-i-trädgården-dag istället.
Det är också en bra slags dag.
Jag har klippt bort döda kvistar i flädern.
Tagit bort fröställningar från aklejan, inte för att de inte får fröa av sig men för att liljorna ska synas lite mer.
Tittat på rosor.
Stått på olika stenar, en del med mossa.
Bäddat runt gurkorna med gräsklipp.
Sett att squashen blommar.
Och träffat en ny bekantskap!
Oxhuvudspinnare nämligen, så väldigt fin! Den brukar sitta hela dagarna på en trädstam stod det i boken, men just den här satt istället och klamrade sig fast i blomställningen på en av liljorna.
Den syntes faktiskt inte alls.
Sen hittade jag en fin larv, grön. Den satt också på en lilja men bilderna blev inget bra.
Sen började det regna och nu är det snart dags att laga lite mat.
Jag läser i morgon istället.

Dagens fynd.

2011-06-13T11:39:00.000+02:00

Eller gårdagens snarare.
Under soffan låg de, alla de små delarna.
Där hade katten lämnat dem.
Det är blåmes tror jag. Fjädrarna är inte fullt utväxta, men man ser en svagt gul rand längs ytterkanten på det grå och då gissar jag blåmes. Och i kökstaket kröp en krabbspindel.

Hänryckningens tid.

2011-06-10T22:37:00.002+02:00

Jag tycker att det är ett vackert uttryck, hänryckningen tid.
Att man rycks hän, ryck med och precis det händer hela tiden.
Man går på en äng. Det kändes så viktigt att gå dit, en av de saker som verkligen MÅSTE hinnas med idag och det tar ju inte så lång tid heller. Väl framme vadar man till låren i smörblommor. Det finns låga smörblommor också, av en annan art, och teveronika och väldigt hög ängssyra, den är vacker på ett sådant ostyrigt sätt ängssyran.
Verkligen något att ryckas hän av.
Min äng lutar väldigt mycket och då kan man gå under blommorna.
Man står under lupinerna, de är lila, och kråkvickern som också är lila. Innan den slår ut ser knoppen ut som en liten ryggrad.
Det finns vitklöver med obegripligt långa stänglar och kärringtand, gökärten har satt frö redan och alla träd har löv. Allt är hänryckt, medryckt och tillsammans rusar vi in i sommaren, blommorna och jag.
Och i trädgården blommar redan åtta olika rosor. De tidigaste fäller redan sina kronblad.
Det är den tionde juni.
På bilden syns daggrosen tappade kronblad på den vita klematisen stora friska årsskott.

Möten.

2011-06-08T14:15:00.003+02:00

I vintrast var det möten hela tiden och svårt att få tid att skriva.
Nu är det också möten, fast av ett helt annat slag.
Möten som är bra för skrivandet, vad jag än vill skriva om.
Nyss till exemplen, när jag gick till brevlådan.
Då satt det en för mig ny granne på ett av de nedre trappstegen. Den var väldigt kamouflerad men jag såg den i alla fall.
En ligustersvärmare.
Som ramlat ner.
Och då måste jag rädda den.
Det roliga med fjärilar är att de ganska gärna klättrar upp på ens hand, jag tror det har med kroppsvärme att göra.
Fötterna är som tunna remsor av kardborreband, de fastnar i den tunna huden på fingrarna. Inte mycket, men tillräckligt för att den här ganska stora fjärilen skulle kunna hålla sig fast.
Tyvärr saknades ett av frambenen, så den haltade när den kröp över min hand.
Jag satte den på taket till cykelhuset.
Den såg lite strandad ut på ett ganska sorgligt sätt, men där ska väl åtminstone ingen trampa på den.

Bada.

2011-06-07T11:28:00.002+02:00

Nu är det badsäsong, äntligen.
Vattnet är mjukt och luktar gott, godare än jag minns faktiskt och då minns jag ändå en alldeles underbar doft.
Vass luktar det, och färskt trä. Och brygga och aborre, levande aborre.
Det är ganska varmt också, 20 grader minst.
Och fullt av glada grannbarn.
Men då är det så här, att även om vattnet är varmt och även om man är till exempel tio år ungefär så blir man ganska kall efter timmar av badande.
Genomblöta, vitblå och alldeles gåshudade står de på bryggan i en pöl vatten. Underkäken hålls krampaktigt still när de förklarar för föräldrarna att de "inte fryser alls"...

Under en annan trappa.

2011-05-31T14:58:00.000+02:00

Här hemma nämligen, yttertrappan av sten. Där brukar jag fotografera nästan allt för jag tycker att stenen har en fin färg. Så hålls inbördes helt olika motiv samman, genom att de får samma bakgrund allihop.
Det gillar jag.
Under den där trappan hos UR förra veckan, där bodde Skruttis.
Vem som bor under trappan här hemma vet jag inte. Det kommer gråsuggor ibland och spindlar. Längre fram på sommaren brukar mycket unga stinkflyn myllra i drivorna av björkfrön mellan trappstegen.
På trappstegen står fuchsiorna i sina jättekrukor. De blommar nu.
Och under trappan, långt in där man inte ser den ifall man inte lägger sig ner och det gör man ju ganska sällan just där, växer en liten murreva.
Den blev visst lite sandig när jag sopade häromdagen.

Dagens fynd.

2011-05-28T19:43:00.001+02:00

För det mesta hittar jag mina fynd i skogen eller på stranden eller i diket eller på en gräsmatta eller så.
Och ibland får jag dem av pappa.
Dagens fynd är en present från mamma, hon köpte det på loppis. Jag var där samtidigt men hon köpte det när jag inte såg på och så var det till mig, fyndet.
Det står till och med på att det är ett fynd. För finsmakare nämligen.

Det är en plåtburk.
Inuti ligger det inte kottar eller stenar utan knappar, begagnade knappar. Då är det en riktigt knappsamling med knappar som har sprättats loss ur kläder som slitits ut.
I tändsticksasken ligger det skjortknappar, små och blå.
I gula burken (som har innehållit sojatabletter, "som sätter smak och färg på såsen") ligger sådana där tunna tygknappar som det satt i gamla undertröjor förr.
I medicinburken ligger det vita knappar som låtsas att de är av pärlemor men inte är det, rätt fula.
I kuvertet ligger konstiga plastknappar som nog har varit grå eller silvriga förut. De har jättestora hål.
Och i själva asken är bottnen täckt av rosenknoppigt hyllpapper och sen ligger det blandade plastknappar som nog kommer ur blusar.
Ja.
Det var det hela.

Gå på marken.

2011-05-27T14:10:00.000+02:00

Det har slutat regna, jag kom nyss från bussen.
Regn och vind har strött försommarskräp i hela trappan, stenarna är prickiga fast jag sopade dem häromdagen.
Högst upp, bredvid den stora vedhögen har syrenen lagt blommor på marken. Det är nog meningen att man ska gå på dem.
Katten kom och mötte.

Bygga bo

2011-05-26T11:10:00.006+02:00

Så.
Nu har jag gjort det där roliga Stockholmsjobbet!
Det blev jättefint faktiskt, ett litet hem under en trappa, väldigt mysigt. Hade det inte varit så litet hade jag kunnat bo där själv.
Det syns nog tror jag...

Han som bor där gick under arbetsnamnet Skruttis visade det sig, en smal och söt liten en med vänligt ansikte och stora stövlar. Figuren är gjord av en duktig tjej som heter Selma Svensson. Medan jag inredde Skruttis bostad satt hon och gjorde ler-dinosarier till en annan produktion. Det är fantastiskt att se hur mycket arbete det ligger bakom sådana saker!
Anledningen till att Skruttis bor under trappan är att han ska vara värd i en barnproduktion för UR. Han är vän med en massa små djur (se tavlorna på hans väggar, de föreställer vänner) men ibland träffar han någon han blir lite rädd för. Som en ekorre eller en skata kanske? Och då är han tvungen att ta reda på fakta om denne...
Det är Helen Rundgren som gör själva programmet.
Jag hoppas att Skruttis kommer att trivas med sitt rum.

ps. Sådana här jobb kan man tänka sig att göra ofta:)

Under trappan.

2011-05-19T10:14:00.000+02:00

Nästa vecka ska jag till Stockholm och göra en rolig grej.
Jag ska hjälpa till att bygga ett hus som det bor någon i. Någon liten är det, för huset ryms under en dagistrapp och den som bor där samlar på saker precis som jag.
Det är därför som jag behövs.
Fast denna någon samlar utöver natursaker också på sådant man kan hitta på en dagisgård så jag måste ge mig ut idag och utöka mitt förråd av tappade nappar, udda vantar, gamla plåster, trasiga plastdjur och sådant.
Någon under trappan är vän med små djur men lite, lite rädd för de som är större. Som skator till exempel, jättestora - läskigt!
Nu hoppas jag bara att jag har fattat uppgiften rätt och packat ner det som behövs.
Här är lite inredning i alla fall, några fina tavlor att ha på väggen i sitt lilla hus.
De föreställer några av någons vänner...

Träd som blommar och annat vackert

2011-05-05T09:21:00.006+02:00

Första bilden.
Härom dagen skrev jag om en sälg på landet i Småland som hade blommat över.
Och pappa som ringde och sa att jag borde fotografera den, men det kunde jag ju inte för jag var inte i Småland.
Jag var på Järntorget.
Nu har han kommit hem med en liten burk överblommade sälgblommor. Se så fina!

Andra bilden.
Granarna blommade också, i Småland.
Den stora granen med koja i toppen var helt täckt av hanblommor och man tänker sällan på det. Hur fina trädens blommor är.
Det är som en hemlig blomning och när man väl upptäckt den är det en underbar nyhet.
Så här är alltså hanblommor av gran, i bukett. Det yr pollen om den vid minsta rörelse men det syns inte på bilden.

Tredje bilden, det blir många bilder idag.
Det här är ett vackert klot av blåbärsrötter, de är uppbökade av vildsvin.
Sen har pappa gjort en korg av dem och satt den i en av mina cigarrlådor. Han fick den i födelsedagspresent förra veckan. Jag hade tänkt dem för kottar, men med ett klot av blåbärsrötter blev det väldigt vackert.

Och sista bilden som föreställer ett spännande bajs.
Fast jag vet inte vem det kommer ifrån?
Det är en present från pappa, sådant får jag hela tiden:)

Packning

2011-05-02T13:56:00.002+02:00

Jag åker till Italien på lördag.
Och eftersom jag är en nogrann och lättstressad packare har jag börjat så smått redan. Nu tog jag till exempel fram några anteckningsböcker.
Inför resan behöver jag:
en att skriva i
en att rita i
och en att pressa växter i.
Alla är redan påbörjade, jag fyller dem mycket långsamt. I växtpressarboken låg det 6 fynd, jag tror de är från 2009. Tranbärsblomman är från den gamla torvtäckten på mossen i smålandskogen, det minns jag.
2010 samlade jag så många växter att krävdes telefonkataloger för att rymma allihop, det behövdes inför utställningen tidigare i våras.
Jag lyfte ur de små växterna ur boken. De får inte följa med till Italien. Nu ligger de på skrivbordet och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem, men jag kommer nog på något snart.

Inte där

2011-04-30T10:13:00.004+02:00

Nu blir det ingen bild, för jag var ju inte där.
Jag var någon annanstans. Närmare bestämt vid Järntorget med en öl, när pappa ringde och ville rapportera.
Han gör det hela tiden, säger att det är för att Tommy är bortrest. Då måste han ringa mig istället men så ofta och länge tror jag inte att Tommy är bortrest.
Jag tror att han ringer oss båda.
Det är inte ett dugg störande.
Nu ville han säga att han satt under lönnen och att den blommade överdådigt.
Och att det flög fyra, eller om det var fem lövsångare i den, sjungande.
Men mest ville han berätta om den stora sälgen vid Kungsgatan (så heter stigen fram till stora huset på vårt land) som har blommat över. Hanblommorna ligger i drivor under trädet nu och det är vackert i kvällsljuset. Vissna ståndare, fågelsång, gräs som inte behöver luntas för det har plattats ut helt av snön, jag borde fotografera alltihop och lägga på facebook.
Men det gick ju inte.
Och själv har han ingen kamera.

Räcker magnolian?

2011-04-27T12:54:00.002+02:00

Det snöar i trädgården, stora flingor.

Aprilsnö.

Magnoliasnö, det är kronbladen som singlar ner och de är väldigt lena mot fotsulorna. Några av dem blir hängande på rosens grenar, det är nästan det bästa tror jag.

Då skriver jag ingen ny text utan återanvänder en gammal, från 1997. Vi bodde i ett annat hus då, med en annan magnolia men allt är fortfarande sant.

"Jag mötte en vän till familjen i staden en solig dag. Han satt på ett kafé och när jag gick förbi frågade han hur jag mådde. Jag sa att jag mår bra och då undrade han varför då.

Varför mår jag bra?

Jag sa att kanske är det för att Magnolian nästan håller på att slå ut och han sa behövs det inte mer?

Nej, det gör inte det. Det är redan mer. Att Magnolian slår ut är ett mirakel som räcker varje gång det sker för det är som trolleri. Hela träden översållas sakta av uppåtvända rosavita doftande skålar. Jättestora! Vår Magnolia växer vid söderväggen och har sin krona utanför köksfönstret på andra våningen och öppnar man fönstret och hänger sig ut ser man Magnolian uppifrån.

Magnolian är allra vackrast uppifrån visar det sig.

Doften faller in i köket. Blommorna slår ut några i sänder. De håller på i flera veckor. I alla fall känns det så och när de första börjat vissna och falla ihop finns det fortfarande knoppar kvar. Gatstenen nedanför täcks av nerfallna kronblad.

Sen luktar det jätteilla om det vissna och bruna men då kan man ju stänga fönstret igen. Sitta på balkongen istället och förresten blommar nog liljekonvaljerna till dess.

Så nej, det behövs inte mer. Det räcker bra med Magnolia."

Författarbesök

2011-04-20T09:35:00.002+02:00

Alltså besök hos författaren.
Som var jag.
15 barn och ungdomar från Backa kom hem till mig för att prata skrivande, hus, vatten, med mera allt möjligt.
Det är en ganska ovanlig situation, både för dem och för mig. Roligt, ja. Och utmanande! Jag brukar annars mest träffa yngre barn och de är orädda och entusiastiska. Jag hade inte tänkt på hur mycket gratis draghjälp man får av de små, att de liksom ser till att allt blir bra bara genom att vara nyfikna och lättfångade.
Det här krävde mer av mig än vad jag var beredd på. Kanske klarade jag inte av det helt och fullt?
Men det var kul!
Det var jättespännande bara att gå ner och möta dem allihop, när de vällde ut ur sina minibussar...
Just de här ungarna gör en tidning för sina jämnåriga, "Made in Backa". De skriver, ritar och fotograferar och får sedan hjälp att göra en riktig tidning av materialet. Tidningen distribueras till alla mellanstadiebarn i Backa.
För att ge dem inspiration och hjälp i skrivande bjuder deras ledare, Homeira Tari, in författare, journalister och andra att prata eller jobba med barnen. Nu ska de göra reportage om besöket hos mig, till exempel. Två tjejer var speciellt ansvariga för att intervjua och en av killarna skötte kameran.
Först berättade jag om mitt arbete och om huset jag bor i, de ställde frågor.
Jag berättade för dem om en jättebra grej med att skriva.
Nämligen att när jag pratar så kommer orden så ofta fel. Fastän jag tänkt ut en massa bra grejer så blir det lätt att jag säger något annat, eller slarvar över det viktiga. Så att den eller de jag pratar med inte förstår riktigt hur jag menar. Men när man skriver har man möjlighet att skriva om! Man ändrar och ändrar tills det blir så som man tänkt. Orden kommer just så snabbt eller långsamt som det var meningen och den som läser förstår och får allt i ordning.
Nu efteråt tänker jag att just så är det verkligen.
När jag pratade med dem kom orden inte helt som jag hade tänkt.
Efteråt gick vi en sväng i trädgården, som är full av hål för pappa har grävt för avloppsrör. Bara en av mina besökare föll ner i ett hål.
Och sen samlade vi ihop fikat och bar ner det till sjön. Innan de for tillbaka följde några tjejer med upp till pappa och pratade med honom. Han är nämligen också författare...
Bilden föreställer ett gäng duktiga reportrar och är tagen av Homeria Tari.

ps, projektet Made in Backa drivs av Författarcentrum väst och finansieras av Allmänna Arvsfonden.

Söndag

2011-04-18T08:09:00.001+02:00

Solig söndag.
En femårig granne på besök, hon kom springande och ville inte gå hem. Måste bara sortera diamanterna. Och fika lite på trappan och sortera en annan sort diamanter, de som brukar sitta på kylskåpet.
Och titta på blommorna.
"Jag vet vad alla blommorna heter, du behöver inte säga det."
Vi letade efter silverfiskarna men de var konstigt nog försvunna. Hittade inga maskar där det legat maskar i fjol. Balansade på alla spänger och stenar som ligger i trädgården, det pågår avancerade grävningsprojekt överallt. Träffade en humla och råkade trampa på den, samlade en snäcka och gav till min pappa.
Annars brukar det ju vara han som samlar saker till mig.
Sen sprang hon vidare till nästa granne.

Kylskåpet

2011-04-14T11:42:00.000+02:00

Kylskåpet hemma hos mig har varit dåligt ett bra tag. Det är gammalt och för litet och drar mycket el och eftersom vi tänkt byta jättelänge började det dessutom bli ganska lortigt...
Idag skulle det slängas.
Och alltså tömmas.
I frysdelen låg en massa bär från helt andra år, dem slängde jag. En marionettdocka som fått ohyra låg i en påse och såg ledsen ut bredvid lite fisk som jag tror jag tar till lunch.
Och i ett litet gräddpaket låg en sork.
Jaha.
Den fick jag av pappa i vintras, han hade hittat den i sin stövel på landet. I det musfria köket, hur hade den tagit sig in där?
I alla fall så är den död. Och hittad.
Nu måste jag ta hand om den i eftermiddag, skriva får jag göra en annan dag.

Igår och idag

2011-04-12T18:17:00.003+02:00

Och alla dagar.
Det är inte samma hela tiden.

Jag gick igår och tänkte ut vad jag skulle skriva men det är ju dagsrapporter det här, trots allt.

Och nu regnar det.

Ett välsignat och väldoftande regn att luta tankarna mot. Allt blir lugnt och grått, jag älskar grått. Sjön är inte längre blankblå utan ljust gråvit och matt, björkarna på udden lyser i underbara bruna nyanser. Fågelsången hörs starkare. Det kommer finkar.

Så ser det ut.

Fast igår var det kaffe ute, barfota och små gröna näsor på alla bladknoppar.

Och det här är en äppelkärna som legat för sig själv och grott i mitt frukostäpple härom dagen.

Grönsiska

2011-04-07T19:56:00.002+02:00

Fåglarna är vårfåglar nu.
De letar i holkarna, sjunger i träden och äter mer än någonsin. Det är lite andra sorter än på vintern, till exempel har det kommit grönsiskor.
Jag vet inte om de kommer att häcka men kanske?
Domherrarna är fortfarande kvar, snyggare än någonsin. Och idag kom det en turkduva. Någon sådan har jag inte sett i trädgården förut.
Annars är det mest bofinkar och talgoxar och blåmesar och pilfinkar. Det är rådjur också, fast de äter inte av fågelfröna.
Den äter krolliljor, hundtandsliljor och späda tulpaner...

Litteraturveckan 2011

2011-04-02T12:40:00.000+02:00

Nu har det varit litteraturvecka igen och det betyder skolbesök.
Ca 500 skolklasser har fått författarbesök under veckan, men som tur är behövde jag bara besöka 19 av dem.
Nitton skolklasser - det är ganska många barn...
Jag frågar alltid alla vad de heter men varnar för att jag inte kommer att komma ihåg namnen så länge. Jag gillar namn. Det är spännande att få höra nya namn, och till exempel på Gärdsmosseskolan i Bergsjön hade många av barnen namn jag aldrig tidigare hört. Vackra namn, jag hoppas att jag uttalade dem rätt.
Inget av barnen hette Jessika.
Barnen jag träffade går i årskurs f-4. Det betyder att jag måste ha flera prator förberedda, eftersom jag aldrig säkert kan veta vad barnen kan och är intresserade av. Men det är en bra metod tycker jag. I min väska har jag tre olika bildvisningar, och jag behöver inte visa dem hela. Dessutom har jag släpat runt på tre askar med fynd, plus en påse med fler fynd plus en särskild låda med en koltrast i bara för fyrorna. Och så alla böcker och tofflor och en tygpåse med guldskivor.
Guldskivorna behövs när man visar fynden.
Först pratar vi. Vad vi pratar om bestäms av barnens frågor, men vi börjar ju med böckerna. Att skriva och rita, funderingar kring fakta och skönlitteratur (ett för svårt ord för de flesta visar det sig), lite om villkoren för skrivandet (är det kul?) och sen råkar jag visa en bild av ett djur så då pratar vi resten av tiden om det djuret.
Oftast är det en fågel men det har också hänt att vi ägnat större delen av tiden åt silverfiskar, spindlar, grodor/paddor eller åskväder.
Åskväder är i och för sig inget djur.
Vissa dagar har det känts som om jag är den som reser runt i skolorna och pratar med små barn om döda fåglar. Ungarna har mycket att berätta, de har alla någon gång stött på någon som är död. Många har varit med när en fågel flög in i rutan. En klass hade hittat en död björktrast och begravt den under en sten. En annan klass hade just på rasten innan sett en nyvaken groda.

Sen visar jag fynd. I ganska många av klasserna har jag visat mina fjädrar. Det är sju-åtta fjädrar från helt vanliga fåglar, ungarna gissar och jag visar bilder. Sen sticker jag ner fjädrarna i en bit guldmålad wellpapp och vips är det en indiankrona.
En sak som jag tyckte var kul är att i de klasserna där barnen bodde nära havet trodde ALLA barn att ALLA fjädrar kom från kanske en fiskmås? Eller en skrattmås? En gråtrut kanske? Eller en svan, en svan måste det vara!
Det var talgoxe...
Och i de klasser där barnen var födda av svenska föräldrar var det ganska lätt att gissa vad duvhöken åt för något, särskilt eftersom jag visade den fjädern efter duvfjädern. Det hörs ju på namnet!
För barn som är nya i svenska språket hörs det INTE på namnet. Hur ska de kunna veta att duvhök är ett ord sammansatt av "duva" och "hök"?
Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat gissa att jag skulle fara runt och prata naturkunskap på det här viset med ungar i skolor! Inte visste jag det när jag började skriva! Men det är väldigt roligt, jag tycker att jag har tur.
Och vi pratar ganska mycket om skrivande också, särskilt när barnen är lite äldre.

Isen

2011-03-25T08:14:00.000+01:00

Isen blir bara sämre och sämre.
Den har släppt från stranden och solen låter gamla löv smälta rakt igenom.
Då får man promenera på land istället.

Kottar

2011-03-17T08:43:00.000+01:00

Igår igen, botaniska trädgården, en massa ungar och så jag.
Vi pratar om kottar och löv och sen brakar vi runt och ser vad vi hittar.
Och vilka fynd! Dag efter dag, en massa helt fantastiska former som bara ligger där och ser ut som vanliga vissna löv efter vintern.
Tills man tittar efter.
Gårdagens grupp var en utmaning för mig, då de kom från särskolan och dessutom var hörselskadade. Jag är ju så van att PRATA! Nu fick vi berätta för varandra på andra sätt...
Jag tror det gick bra?
I alla fall hade jag väldigt roligt.
Och när en av flickorna kom på att hon kunde plocka kottarna ner i MIN påse var hon helt ohejdbar. Titta här vilka fina saker jag packade upp hemma sen, visst är de vackra? Och tänk vilken stor roll presentationen spelar. Fina fynd ska läggas fram fint...

Brunt

2011-03-15T09:16:00.001+01:00

Nu kom solen fram och allt lyser.

I fågelmatan under rosenbusken är marken täckt av tappade solrosfrön och tomma skal. Det är ett tjockt, tjockt lager och jag kan inte bestämma mig för om det är bra blivande kompost eller skräp som ska bort.
Hur som helst är det mesta fastfruset och förresten finns det saker kvar att äta och fåglar som är hungriga så jag behöver inget gör.
Brun jord, bruna rosenstammar, ljust gråbrunt trädäck som sakta torkar i vårsolen, smältande snö med bruna spår av solrosfrön, havregryn och vissnade stjälkar av höstanemoner. gråbruna solrosfrön, en brun koltrasthona, två pilfinkar som inte vill vara med på bild.
Brunt så det lyser om det.
Fler bruna saker; Igår, med barnen i Botan, hittade vi någon som var uppäten. En fågel var det och det var ett djur som ätit, kanske en räv. Man ser att det är ett djur för då är fjädrarna avbitna. Rovfåglar rycker loss dem istället.
Fjädrarna låg i en liten driva på den smältande snön och de var bruna.
Först tänkte jag hoppfullt att det var en uggla för om jag tittade med mina mest fikna ögon såg de lite, lite ludna ut? Men sen kände jag igen dunen. Och pappa kände också igen dunen, när jag visade dem för honom. Sådana hittar man där man matar änder.
Så det var nog en gräsandshona.
Det är också fint.
Undrar vad vi ska hitta idag?

Vårtecken

2011-03-12T12:13:00.000+01:00

Den här veckan och nästa träffar jag barngrupper i Botaniska för att prata samlingar och visa min utställning.
Då går vi först en sväng i parken, en liten sväng bara för det är kallt och eländigt och ungarna är ganska små.
Och igår hade vi precis brakat upp i en slänt för att se om vi kunde hitta några fina kottar att samla på. Det kunde vi, lärkkottar.
På marken under träden, bland barr, blad och kottar låg en liten citronfjäril med hårt sammanknipna vingar. Antennerna slokade, benen hölls samlade intill kroppen och den såg väldigt död ut. Jag och barnen enades om att då kan jag samla på den, så jag tog den i handen och ungarna fortsatte att leta efter den finaste kotten.
Sen rörde citronfjärilen på ett ben.
Den levde!
Den blev pigg av värmen i min hand!
Kanske hade den bara somnat om? Om den till exempel trodde att det var vår i måndags, då när vädret var så fint och så flög den iväg för att leta efter blommor. Och sen kom det snö och regn och vind och den ramlade ner på marken och somnade om. Kan det gå till så?
Eller om den kanske legat och sovit under löven och råkat bli av med sitt täcke när vi kom gående?
Hur som helst var vi ju tvungna att rädda den.
Vi tog den med oss ner till lökhusen för att se om det kanske fanns någon liten vårblomma under glastaken. Det gjorde det, små ljuslila tidlösa i gruset och inte vet jag om det är så mycket mat i dem men vi satte i alla fall fjärilen i en blomma och sen satte vi oss själva runt om för att andas lite värme och äta matsäck.
Tur för oss och tur för fjärilen och kanske ett litet skutt närmare våren.

(Och ja, jag har bett om lov för kottplockning under mina promenader.)

Visning

2011-03-07T17:26:00.002+01:00

Idag har jag haft visning.
Jag visade min utställning, men också lite annat. Som till exempel kottar och träd som det växer kottar på. Blomsterängar fast nu är det vinter (nej, vår) så då syns inte blommorna. En rosensamling som bara ser ut som tomma pinnar. En picknick-filt av barr och mossa. Lite gammalt harbajs, kaninbajs och rådjursbajs som jag hade i en ask och sen några kottar till.
Bara fina grejer alltså.
Och de som tittade var också väldigt fina.
Ett gäng fem-sexåringar från Askim var det som hade åkt buss till Botan för att äta matsäck under träden med mig.
Det är ganska märkvärdigt egentligen hur mycket man kan prata, fast man mest pratar om kottar.
Jag fick en present också.
Det är en persikokärna. Men när jag fotograferade den såg jag att den ser ut som ett öga, kanske är det till och med en liten tår i ögat.
Längtar den efter sommaren tro?

Min vän Semlan

2011-03-03T08:51:00.002+01:00

Andra samlingar

2011-03-02T11:22:00.004+01:00

Jag håller på och förbereder mig inför en serie skolbesök.
Det är i samband med utställningen (allt är i samband med utställningen just nu) och jag tänker koncentrera mig på samlingar och samlandet som idé. Vad det är att samla, hur en samling kan se ut och vad man får eller inte får samla på. Om det kanske beror på situationen?
Då går jag runt och tittar på olika samlingar som jag kan komma på.
Förra veckan var jag till exempel på Naturhistoriska.

Igår var jag i Trädgårdsföreningen, på Konstmuseet och på Hasselblad center.
I växthuset på trädgårdsföreningen är det snödroppsutställning.
Hannu Sarenström visar snödroppar.
Ja, faktiskt nästan bara snödroppar även om det var lite snöklockor, vintergäck och julrosor också. Allt gick i vintrigt ljusa färger utom hälften av julrosorna som var mörkt svartröda - kanske var de vinternatten?
Blommorna var planterade på höga bänkar så att man såg liksom rakt in i drivorna av bruna löv och nerfallna grenar. Och så ett hav av snödroppar i det.
Det är en samling.
Den har allt en riktig samling ska ha, att den liksom är komplett även om det aldrig riktigt går att nå. Men det fanns många olika arter som bara den insatte ser skillnad på, för en vanlig dödlig är det snödroppar rätt och slätt. Och mellan blommorna syntes Hannus fantastiska stendjur och märkliga urnor - sådant han alltid har med. Samlingar, eller hur?
I rummen intill syntes en annan samling. För där stod ömtåliga uteväxter på vinterförvaring, prydligt sorterade och uppställda på trätrallar, samlade. I pallkragar väntade rad efter rad efter rad av taklök på våren.
Underbart!
I Palmhuset blommade kamelian, röda glasblommor i en samling av stora små träd helt värdiga en riktig skog.
Och utomhus sedan, när vi såg drivorna med bruna löv under de höga parkträden, fast utan snödroppar då. Under löven väntar våren.
På Konstmuseet gick vi igenom alla samlingarna. Vi gick högre och högre upp i huset och allt längre bak i tiden, knädjupt med oljefärg och landskap, ansikten. Ögon som fortsätter att titta klarögt ut ur tavlan och de här samlingarna är ju ganska oproblematiska tror jag. De bara finns och de är våran allas tillsammans.
Utom snödropparna då som är Hannus, men han visar ju dem för oss.
Och det är bra.

Ingen ekorre

2011-02-25T10:08:00.002+01:00

I går behövde jag plötsligt lite ekorrgnagda kottar och så kunde jag inte hitta några i min låda.
Jag har två skokartonger med kottar och det jag söker brukar finnas där. Men inte igår.
Och jag HAR snyggt uppätna tallkottar, två stycken, men de ligger på utställningen tillsammans med de bortryckta fjällen och några nötter.
Då mindes jag att jag förra vårvintern hamnade under en tall i skogen just när det satt en ekorre i toppen och åt. Kanske skulle den sitta där nu med?
Och strax innan just den tallen finns ett litet granparti med korsnäbbskottar och skogsmuskottar, det kom jag också ihåg. Först äter korsnäbbarna. De sitter i toppen av granen och skär upp fjällen på kotten, ett och ett för att komma åt fröna. Men de äter slarvigt.
När kotten faller ner finns det en massa frön kvar.
Då kommer skogsmössen och äter rent. Mössen sitter på marken, eller på stubbar eller ibland på en fallen trädstam och äter kottarna helt rena, väldigt prydligt och fint. Jag hittade flera kottar som var ätna av både korsnäbb och skogsmus.
Men under ekorrtallen fanns ingenting annat är snö och is och helt oätna kottar.
Och fotspår. Ekorren hade varit där! Jättesöta tassmärken i snön, med trampdynor och små klor alldeles synliga. Man kunde följa dem lång in i skogen för av någon anledning hade ekorren skuttar omkring på marken istället för att klättra upp någonstans.
Sen kom jag ner till den fina bäcken som är min älsklingsplats i den här skogen.
Det är mossa där och bäcken är bred - på sommaren kan man knappt ens gå nära utan att bli blöt. Jag har hål i stövlarna nämligen.
Och så brukar det växa kärrviol där men nu var det bara snö och is och alldeles stelfrusen vitmossa.

På teckningen är det samma ekorrtassar som jag visat här en gång förut. Visst är de söta?

Mera död

2011-02-23T16:29:00.006+01:00

I går var jag på naturhistoriska museet. Det är ju rätt kul, jag brukar gå dit någon gång om året och fundera kring samlingar och berättelser, och också en del kring hur man visar saker.
Och så dagdrömmer jag lite om att någon gång få ställa ut mina grejer där, kanske rent av inne i de befintliga montrarna.
På naturhistoriska är alla djuren döda.
Det mesta är gammalt och ganska fult. Fåglarna är sneda och konstiga. Rad efter rad av byråar är fyllda med nålade insekter, så små att de ändå inte syns. Samlingen visar liksom upp sitt innehåll men också någonting föråldrat och besynnerligt: rad efter rad av taffligt uppstoppade djur som en bit natur instängd i ett glasskåp. Fast dammig natur, färglöst ljusbrun över det hela och dåligt ljus i rummet.
Missförstå mig rätt nu, jag tror på den pedagogiska idéen bakom det här. Att visa på mångfalden och de små variationerna, att allt finns och är lätt att se, med skyltar och allt. Generationers ungar har kunnat se och lära sig här, det är bra.
Man kan nog säga att det är värt det, kunskapen som på detta vis samlats, att den kostat en massa liv. Jag tror det.
Men de ÄR döda.

Jag satte mig på en stenkant i rummet med stora däggdjur och åt ett äpple medan jag tittade, lyssnade, spanade på barn och vuxna som gick i salen.
Ingen pratade om död.
Istället sa de att djuren är söta, coola eller läskiga.
Kanske tänkte de inte på att djuren var döda.
För att de liksom ser levande ut, eller så trodde man att det bara FÖRESTÄLLDE djur. Eller så tänkte man inte på det, att de var döda.
Jag tycker att det är konstigt.
Jag menar, det är så ofta som man inte säger (erkänner, visar?) de där sakerna till barn. Att vi är omgivna av döda djur. Att vi orsakar deras död när vi bygger hus, åker bil, sorterar vårt odlande, äter. Jag tänker att jag är allätare och det betyder att när jag äter någon som levde förut så är den död nu. Jag har skinnskor. Jag håller efter sniglarna, liljebaggarna, de små äckliga ängrarna som hela tiden dyker upp bland fjädrarna.
Det är bara så konstigt att man aldrig pratar om det.
Och DÅ blir ungen rätt upprörd när den som 5-6-7-8-åring plötsligt förstår.
Ja.
Föresten så hörde jag ringduvan idag. Och vid sjön är det fullt av skrattmåsar. Blåmesen sjunger och det gör talgoxen med. Bara så ni vet.

Bildsida

2011-02-22T09:10:00.001+01:00

Nu har jag joxat med min hemsida igen.
Att det ska vara så svårt att få till det!
Det är så mycket som ska stämma. Och det ska se fint ut, fint på rätt sätt. Så att den som tittar förstår något av vad jag menar och inte bara missuppfattar alltihop.
Och det ska vara spännande att bläddra vidare. Allting kan ju inte ligga överst. Därför måste allt ligga i rätt ordning så att man lockas till att leta.
Eftersom hemsidan numera är gjord som en blogg är det lite knepigt att lägga upp många bilder på ett fint sätt. Nu gjorde jag så här, hoppas att det fungerar....
Själva hemsidan ser ut så här. Hittar man det man söker?

Packning

2011-02-17T16:37:00.002+01:00

På lördag ska jag visa fynd och samlingar för barn på Bokskåpet.
Det är kul.
Då sitter man i en ring på golvet och pratar med en hoper ungar som kan vara i alla möjliga åldrar. Jag vet inte innan vilka som kommer och det är ju ganska stor skillnad på småknattar på två-tre år och sportlovslediga skolbarn...
Jag skrev 4 - 8 år så får vi se vad som händer.
Nu har jag packat en massa grejer i tre cigarraskar och en chokladkartong, fast chokladkartongen fick inte plats på bilden.
Och så tar jag med lite foton och teckningar också. De kan ligga i en mapp.

Bilden här under föreställer det som är kvar av alla de fina blommorna jag fick på vernissaget.
Det är nog dags att köpa nya tulpaner tror jag...

Döden

2011-02-15T10:25:00.001+01:00

I galleriet där utställningen hänger/ligger har jag lagt fram en gästbok.
Det är meningen att man ska skriva i den och det gör folk. Roligt att läsa och de flesta är glada och positiva även om en och annan verkar skärrad efter mötet med så många smådjur och fåglar som ju faktiskt dött.
Jag menar, det är ju det som har hänt. De har dött. De är döda nu, annars hade jag inte kunnat samla dem.
De var döda när jag fann dem.
Jag vet att detta är jobbigt för en del människor.
Och jag kan själv tycka att det är hemskt när man liksom pyntar med döden, och behandlar varelser som nyss levt som något slags troféer eller glaspärlor att använda lösryckt från det liv de nyss levde.
Det blir stora avstånd till allt som är naturligt när det levande görs till objekt, allt relaterat till mig och min estetik.
Kanske tycker någon att det är det jag gör?
I så fall måste jag fundera mera på hur jag berättar. Min avsikt är inte att fjärma, utan tvärtom närma mig det levande. Naturen behöver jag inte närma mig, den är jag en del av precis som allt annat som lever.
Men det jag har velat göra är dela med mig av upplevelser. Sådant jag sett, när intrycken blir starka och liksom rusar in i ögonen, när det blir minnen och berättelser nästan genast.
Det är också så sorgligt när småfåglar dör och den sorgen har jag runt mig hela tiden.
Den går att leva med.
Små djur lever snabba och korta liv och sen vet de inget mer. Jag tror inte att de bryr sig om alls vad man gör med dem och de struntar förmodligen helt och hållet i begravning. Ändå kan man säga att jag begravt dem.
Hur jag beter mig mot andra levande varelser kommer sig främst av vem jag är och jag är människa.

När jag visar mina samlingar för barn pratar vi mycket om döden.
Jag upplever det som att de är lite lättade över att få göra det. I form av en liten blåmes är döden också ganska hanterlig. Det är sorgligt och vackert och ibland kanske någon gråter lite men det går att hantera. Livet tar slut och sen dör man, småfåglar lever korta liv.
Hjärtat slår olika fort. De hinner med det de ska på sina få år.
Vuxna har svårare för det här.
I lördags var det en ung kvinna som tittade på utställningen. Jag hade vänner på besök som jag visade runt så jag pratade inte med henne. Eller, hon pratade inte med mig.
Sen gick hon.
Sen kom hon tillbaka.
Och skrev i gästboken att DET HÄR ÄR ABSOLUT INTE OKEJ!
Och jag skulle så gärna ha velat prata med henne om vad som gjorde henne så upprörd. Hon får så klart tycka vad hon vill. Men jag vill gärna veta. Och nu kanske hon är ledsen, det var ju inte alls meningen.

Bilden nedan är ett collage från utställningen med näbbmus, skogsödla, grönfink, morkulla, skata, igelkott, några fler kranier och diverse småfågelvingar. Djuren och fåglarna är döda.
Fjädrarna är ibland tappade i flykten, ibland över efter döden.
Lönnlövet på den övre bilden föll av för att det blev höst, inte för att trädet dog.

Kusinbarn

2011-02-11T16:37:00.002+01:00

Mina kusinbarn var med på vernissaget i lördags och deras pappa tog fina bilder av ungarna när de kollade runt bland mina grejer.
Och nu kom han med bilderna på en pinne så att jag skulle kunna använda dem - Tack!
Här kan man se att det var en bra idé att sätta grejerna lågt:)
Vi som är lite längre kan ju lätt böja oss ner.

Vernissage

2011-02-06T10:57:00.000+01:00

Igår var det vernissage på Koltrastvåren.
OJ, vad mycket folk!
Jätteroligt var det, jag blev helt yr i huvudet och väldigt glad. Nu är hemmet fullt av blommor och presenter, härligt...
Min avsikt har hela tiden varit att göra något som kan tilltala både barn och vuxna och kanske, kanske lyckades jag med det. Här är i alla min kollega Caroline och hennes Viggo i ett samtal om kanske snokägg.
Idag är det visning klockan två och det är det den 27 också.
Utställningen är öppen nästan hela mars, så det finns gått om tid om någon skulle vilja se...

Talgoxväder

2011-02-05T10:27:00.001+01:00

I går morse vid busshållplatsen, ett magiskt ljus.
Till och med de helt bruna äpplena i äppelträdet lyste nästan röda.
Och talgoxtickanden, gröngölingsskratt och en sol som kanske värmde lite, en sådan dag.
Regnet och allt det gråa kom först senare.

101

2011-01-29T16:02:00.001+01:00

När jag loggar in på bloggen för att skriva det här ser jag att det förra inlägget var nummer 100.
Det är väl något slags jubileum då kanske? Vet inte så noga, men lite jubel känns det som att få bygga utställning på det här viset. Det blir faktiskt väldigt fint!
Jag hade hoppats bli klar med själva bygget igår, för att sedan ta itu med texter och skyltar, puts och planering inför visningar, museilektioner osv. Men så blev det inte. Visserligen sitter jag hemma och skriver texter nu i helgen, men på måndag ska jag bygga igen.
Sätta fjädrar i rad.
Hänga löv i mitten.
Arrangera magnolia.
Här är i alla fall en bild av fågelväggen. Fåglarna är mest vinterfåglar och växterna är försommarväxter. Det var meningen att det skulle bli mera vår men nu får man tänka sig den själv.
Våren ligger mellan vinter och försommar.
Och på den andra bilden syns andra-fåglar-montern under en driva fjädrar som väntar på att sättas upp. De ska sitta i rad längs med guldremsorna och vara skatter.

Utmattad

2011-01-22T18:25:00.000+01:00

Nu har jag byggt i tre dagar och sedan tagit helg.
Någon gång måste det vara helg också, faktiskt.
Det är jätteroligt att bygga, eller att sitta och titta som väl är det jag mest gör. Jag tänker och funderar och flyttar sakerna lite grand i sidled.
Fast först ägnade jag två dagar åt att ställa montrarna på rätt ställe - hoppas jag - och sedan på försök sortera sakerna i drivor bredvid dem. För överblicken.
Det är helt obegripligt det här, hur arbetet egentligen går till. Att det är så NOGA, att det faktiskt inte alls går att slarva till och lägga sakerna lite hur som helst även om det blir vackert då med. Hur jag än gör med de här sakerna blir det vackert, det är en svår sak.
Det ska inte bli vackert.
Eller, jo det ska det. Men det måste vara något mer också, någonting större än vackert och jag vet ju inte säkert vad det är förrän jag ser det. Och känner igen det. Och vet att NU blev det rätt.
Jag var in i det sista rädd att inte kunna fylla rummet, som är väldigt stort. Det ekar i det, varje rörelse sätter luften i dallring - jag vet för jag har hängt löv i fönstren och de trasslar sig om jag rör mig för fort. Jag måste nog glesa dem lite.
Och ljuset är fantastiskt. Det smyger sig in på januarivis och får allting att lysa.
I alla fall, det verkar som om mina saker räcker till. Det är bara så alldeles obegripligt att alltihop rymdes i vårt vardagsrum förut? HUR gick det till?
För det är fortfarande ganska fullt här hemma...
Bilderna nedan föreställer rummet dag 1, när jag bara precis börjat packa upp och sedan dag 3 när i alla fall montrarna hamnat på rätt ställe.
Arbetsbordet är precis i mitt älsklingsformat, ett sådant skulle man ha hemma...

Fokusera

2011-01-16T12:05:00.002+01:00

Det är skönt att koncentrera sig.
Och det är skönt att det regnar när jag gör det, det underlättar faktiskt.
Plötsligt gör jag något som liksom bara pågår och pågår och jag glömmer allt annat och vips är det kväll och om jag skulle ätit när jag var hungrig borde jag ha lagat middag för länge sedan.
Hela mitt arbetsrum är upp och ner , alla lådor är framme och öppnade. Det ligger saker som katten inte får ta på alla bord och står påsar med påbörjad packning överallt. Jag börjar om och börjar om, hittar och hittar inte.
Mitt arbetsrum är en del av vardagsrummet. Just nu hela vardagsrummet faktiskt och eftersom kaoset är under arbete är det fint och inspirerande men egentligen är det förstås bara en jäkla röra alltihop.
Jag sorterar och packar inför utställningen.
Det går inte, egentligen gör det inte det.
För utan det faktiska rummet, det som utställningen ska vara i är det svårt att riktigt planera. Vad får egentligen plats? Några saker är viktigast, de måste vara med och det får inte kännas tomt heller.
Just här och nu känns risken för att det ska bli tomt inte så överhängande men rummet är så stort...

Och montrarna så få...
Huvudsaken är att ärtorna får plats och magnolian. Och kottarna och alla småfåglar. Aklejfröna, Muskraniet.
Nej, nu måste jag sortera vidare medan det fortfarande regnar!

Snart...

2011-01-10T17:28:00.000+01:00

En liten påminnelse om vad som väntar.
Våren nämligen, och här är det en rödhake som lägger ägg och är så glad.
den har jag inte ritat själv utan det har min systerdotter Iris gjort, hon kan sådant.
Visst är den fin?
Och visst blir man glad?

Duvvicker

2011-01-07T18:27:00.000+01:00

Nu börjar det dra ihop sig.
Om inte ens två veckor börjar jag bygga utställningen på Botan, 5 februari ska allt vara klart för då är det vernissage. Jag ska bjuda in er ordentligt så snart vernissagekorten är klara.
Och under tiden pusslar och tänker jag ut hur saker ska visas, läggas, hängas, se ut och så där. Hur visar man sådant som mest är känsla och lukt men också rätt mycket väldigt ömtåliga småsaker och bilder? När man vill att också de mindre barnen ska kunna se?
Det är praktiska frågor och estetiska frågor blandat och sen ska ju allt hänga ihop också.
Och så drog jag ut en låda ur arkitekthurtsen, den med fröskidor av ärtväxter i. Fröskidorna ligger i målade askar mest som förvaring och jag tänkte flytta över dem i påsar så att askarna blev lediga att tänka kring, men sen låg de så vackert att bestämde mig för att ha det så. Mörkt blått och guld och brungröna frön i faktiskt ganska stora drivor, hur kan någonting så enkelt vara så väldigt vackert?
Ja, och jag lät lådan stå framme och började experimentera med några väldigt stora torkade löv istället, junimagnolia och en kostig slags ek, om det går att hänga dem i fönstret eller om det bara blir banalt.
Och då hör jag ett konstigt ljud.
Ett liten knäppande liksom, som om något litet och hårt ramlat ner. Vad var det? Jag kunde ana en rörelse i rummet men fick leta en bra stund innan jag förstod att det var duvvickern som uppvärmd av lampljuset börjat skjuta iväg sina frön. Man kunde se hur det riste till i högen av fröskidor och sen landade det lilla fröet en bit bort med ett tydligt ping.
Jag ställde in hela lådan i hurtsen igen för att inte tappa bort alla frön. Nu ligger de i mörkret och knäpper, det hörs ut.
Och bladen i fönstret blev faktiskt fina, inte banalt alls.
Tror jag.
På bilden är det en torkad och pressad duvvicker, med sina små skrumpna blommor. Bilden är lite skum för jag petade in allt scannern.

Vinterbadare

2011-01-04T20:17:00.002+01:00

En annan dag när vi gick till affären var det lika mycket vinter som nu ungefär så vi gick över isen. Först över Rådasjöns is och sen över Stensjön, det var fint.
Vid Ståloppet tutade sångsvanarna och alla gräsänder och rätt mycket kanadagäss, de hade nog just fått mat. Det börjar bli trångt i vattnet för dem nu, isen ligger på nästan hela sjön och det är minst 50 stora svanar i den lilla vaken.
De slogs.
Vid Stensjöns utlopp börjar en liten fin kanal med stensatta stränder. Där var det också is. Man brukar kunna se stenarna och så brukar det sitta strömstarar på dem och så stannar man och tittar och blir glad. Nu var det is långt ut i vattnet och det tog lång tid innan vi fick syn på strömstararna. Men sen!
Åh! Hur gör de egentligen? Först står de på en sten alldeles vid vattnet som är iskallt och jätteströmt. Så dyker de i med en kraftig knyck och försvinner. Efter rätt lång tid kommer de upp igen, på nästan samma ställe.
Fast strömmen är så stark.
Och då har de en godbit i munnen som de snabbt äter upp innan de dyker igen.
Några snälla skådare lät oss låna kikare och visade på högarna av skräp som de små badfåglarna lämnat efter sig på isen. Husmaskshus. Pinnar och snäckskal hopkittade till trevliga bon att sitta i när man är husmask och det är sådant strömstararna äter. De tar det lilla huset och skakar det till dess invånare faller ut och kan ätas upp.
Sen dyker de i igen.
Och igen.
Vi såg en som verkade simma för kul också, runt, runt i ett litet iskallt bakvatten.
Bilden är från Alva och Vintern, den kom 2006 och om man vill ha en sådan kan man beställa via min hemsida.

Guld

2010-12-30T18:03:00.003+01:00

Jag försöker få till bra sätt att visa saker på, fina saker som jag vill visa för andra så att de ser dem.
Att det är så svårt!
Allt ser ut som vanligt om man inte lyckas få med den egna berättelsen i det på något sätt, man måste plocka loss det ur sitt sammanhang och sedan peta in det igen så att sammanhanget syns.
Jag har ingen aning om ifall det fungerar men rätt ofta tar jag till guld.
Och när julklapparna var öppnade hade jag plötsligt sådär mycket wellpapp som jag önskat mig utan att säga det till någon. Det var inte wellpappen i sig som var julklapp tror jag? Eller så var det så? Jag minns inte vad den var rullad runt ens, och nu är den förvandlad till en fin rad att ha fjädrar i. Översta raden är koltrast, från en som var uppäten och spridd över stor yta ute på udden en snöig dag förra veckan när isen inte kändes helt säker.
Undre raden är mest vitkindad gås men lite kaja också från Djurgården en promenaddag i slutet av juli.
Sen ska det bli en rad kaja från Halmstad stadspark med matsäck och lite blandat de allra finaste.
Jag har två havsörnfjädrar till och med, kanske använder jag dem.
Och nedanför dem kan ni se hur himla fina tidningssidorna blev när de hade varit underlag till guldmålningen.
Dem har jag nu slagit in alla fjädrar i, som prydliga paket att vila i tills det är dags att sättas upp.
Jag gillar prydliga paket.

Blomvakt

2010-12-27T20:05:00.002+01:00

Det är julkallt och pappa har åkt till landet, jag går upp och vattnar hans blommor.
Utanför fönstret till arbetsrummet har han sin fågelmata. Rödhaken sitter precis vid rutan och äter, i smyg. Man kan inte titta på den för då blir den rädd, men om man sitter tyst i fåtöljen syns den i spegeln på motsatta väggen.
Jag ångade ner efter kameran, så klart, men sen hade rödhaken flugit iväg och kom inte tillbaka på ett tag.
Då fick jag fotografera braxenskelettet som hänger i fönstret istället och frostrosorna som skymmer sikten mot sonens lilla stuga. Och ett magnoliablad men bilden blev suddig. Och sen var det dags att gå till bussen.

Koltrastvinter

2010-12-19T12:32:00.002+01:00

Jag väcks på morgnarna av att koltrastarna uppfodrande kacklar vid fågelmatan.
Och jag tänker på koltrastvåren och längtar dit men det här är koltrastvintern och det gäller att överleva. En av hanarna är tufsig och skev, stjärtfjädrarna är glesa, hela fågeln lutar. Han hade nog inte överlevt utan en daglig näve havregryn, jag tror inte det.
Nu är han kaxig och stursk, jagar bort till och med tuffaste honan som annars är den som äter först.

Sortering

2010-12-16T16:26:00.001+01:00

Idag sorterar jag.
Minnen och saker och bilder. Det kan betyda att jag målar eller fikar hela tiden för det är så många tankar som måste tänkas innan system uppstår.
Först målade jag klart några kungsfåglar, de är jättesmå.
Somligt kan inte läggas i askar. Man måste komma ihåg det i minnet istället, samla i hjärtat och då är det bra att måla. Jag ville målat en gran som jag mötte i skogen förra veckan. Som en koja stod den över stigen, man fick gå in i den och sedan försiktigt kliva ut igen på andra sidan. Där inne var det mörkt på ett vitt och snöigt sätt, som motljus. Barren lyste svarta.
Men när jag målade blev det en annan gran. En med kungsfåglar i, många.
Det blev fint.
Sen sorterade jag koltrastsaker. Det är några fåglar som jag stoppat upp, en massa dun i en burk, ett par vingar, en massa foton och teckningar, en målning, nej två och så alla orden. Orden kommer sist. Först ska jag sortera, sen skriva. Nu skriver jag bara minnesord och stolpar.
Koltrastarna ska få ligga på blad av junimagnolia, de är var och en större än en hel trast. Under de bladen kan det ligga röda lönnlöv kanske? Eller guld, guld är bra.
Vi får se.
Sen åt jag lunch.
Sen tittade jag lite på nötskrikan som äntligen kommer ner och äter. Vilken skarp blick den har!
Ja, och sen skulle jag gå till komposten och då låg det en liten grönfink precis utanför dörren, död och frusen. Varför märkte jag inte när den gick i rutan? Det brukar alltid höras och kommer man ut i tid klarar de sig ofta. Jag tror det är kölden som är värst. Att ligga omtumlad och yr på den kalla marken en halvtimme eller så, sen är det kört.
Ja.
Så nu har jag den i min samling.

Nötskrikan

2010-12-14T11:42:00.002+01:00

Den tittar tillbaka.

Dagens önskefågel

2010-12-09T13:32:00.002+01:00

I min trägård finns det ekar, ganska många.
Och snö.
Allt är grafiskt nu, randigt liksom och ljust fast på ett mörkt sätt.
Uppe vid berget, mellan ekarna rasslar ett gäng nötskrikor runt. Jag vill så gärna att de kommer ner till fågelmatan för det KAN de göra, men de har fullt upp med alla gamla ekollon som ligger överallt.
Jättestora och vackra far de runt. Det dånar om vingarna, stjärtarna är bruna solfjädrar mot snön, den ljusa magen. Jag vet att det är små fläckar av himmelsblått någonstans, himmelsblått och havsblått, men det syns inte för snön bländar mig.
Jag tänkte att jag skulle fotografera dem och gick ut och ställde mig under eken.
De tittade på mig, inte rädda, brunt huvud och nyfiken blick. Men hur det nu var så lyckades de hela tiden sitta så att grenarna var i vägen för kameran. Att de satt bakom grenarna, bakom ränderna i min vinterrandiga trädgård.
Då tänkte jag att jag matar dem i alla fall.
För eken växer här och fast jag ville det plockade jag inte upp ekollonen i höstas för det är så jobbigt. Nu kommer de att gro och växa till småträd och då får jag ta bort dem om jag inte vill att alltihop ska växa igen med ekskog.
Om nu inte nötskrikorna tar dem allihop?
Att vi hjälps åt då, nötskrikorna och jag.
Och SEN tänkte jag på ett gammalt ordspråk som jag nästan har glömt. Det är något om att "ungherrar och späda ekar ska man hålla kort" och betyder något slags motstånd mot överheten. För ekarna var kronans träd och dem fick man inte hugga ner - alltså gällde det att inte låta dem slå rot.
Nu tänker jag att nötskrikan är ändå tuffare än jag trodde.
Och att när de flyger hit till mig så kommer de med skogen, så att jag får vara i den också de dagar när jag inte hinner ut.
Fast någon bild blev det inte.

Det här är den enda fjädern jag kunde hitta, lite äten och ganska ful.
Och så är det några unga ekar som jag har dragit upp med roten.

Koltrastar i snö

2010-12-07T09:39:00.001+01:00

Jag väntade på bussen igår, länge och förgäves.
Under tiden började det snöa, igen. Nattens snö låg fortfarande kvar på vägarna och nu kom det mer, luften blev alldeles prickig.
Det var vit himmel, vita hagar utan hästar, vita skogsbryn och på äppelträdets grenar låg snö. Varje äpple pryddes av en liten driva.
I trädet satt två koltrastar och en björktrast, björktrasten bestämde. Om någon av de andra kom för nära jagades de genast bort. Den var lite större också, och snyggt mångfärgad sådär som de är. När den åt av äpplen sträckte den ut sig och blev enorm bredvid de små kurande koltrastarna.
Förut, för några dagar sedan, innan det kom så mycket snö, då satt det inga trastar alls i träden. Som att äpplena inte var goda då innan de frusit.
Fast nu tror jag inte att det är så.
Nu tror jag att äpplena är ganska dålig mat, bara vatten och socker och dessutom iskalla. Som att äta glass på vinterutflykten, det vill man ju inte.
Men de har inte så mycket att välja på.
Och så tänker jag på hur det var i januari. När det var 12-15 minusgrader och koltrastarna satt hela dagarna och åt på de säkert jästa äpplena. Och sen hittade vi flera av dem ihjälfrusna under trädet, det luktade äpple om dem då.
Nu har jag precis lagt ut solrosfrön, talgbollar, linfrön och rumsvarma äpplen i trädgården så att i alla fall de sju-åtta stycken som hålls här kan äta sig varma.