Passion.

Nu sitter jag här igen och förbereder skolbesök.
Jag förbereder alltid väldigt mycket. Men vad? Ibland undrar jag faktiskt.
För själva pratorna är ungefär de samma. Jag plockar fram det jag använt sist och uppdaterar lite, läser igenom och skriver ut. Det var det!
Sen återstår vad jag ska ta med mig för att visa barnen. Det är samlingen det.
Och det är detta som tar sådan tid!
Jag tar fram, gräver i ordning, gör rent, sorterar, fixar askar, ångrar mig, sorterar om, saknar bilder och sen gör jag de bilder som saknas.
Det ska bli två högar.
En "fjädrar" och en "annat". Visar jag ett fynd som kommer från ett djur eller fågel vill jag ha en bild med mig för att alla säkert ska veta vilket djur eller fågel jag menar. Och visar jag ett fynd som kommer från en växt måste jag ta i lite extra för det är lite, lite svårare att intressera ungarna för växter. Men det går!
Och det måste finnas en historia om fyndet.
Ibland gör det ju inte det.
Då får jag leta upp en...
Nu letar jag till exempel efter ejderhistorier. Kanske hittar jag något, kanske inte. Andledningen till att jag letar efter ejder är att jag har ett ejderkranie (lite småäckligt faktiskt) som jag fått av min systerdotter. Hittar jag inga andra historier så berättar jag om henne... Sen ska jag läsa på lite extra om aspen. Trädet alltså, inte fisken.

Och varför visar jag så mycket fynd?
Jo men det är ju för att det är roligt!
För att sakerna är så vackra!
Jag tycker om att visa och berätta om det fina för barnen. De berättar för mig också så det är helt rättvist.
Och vad har detta med författarbesök att göra?
Jomen det är ju naturfakta det handlar om? På något vis måste man ju ta reda på det man sen skriver och ritar om...
Till exempel genom att gå ut och leta.

Man kan säga att det handlar om passion. En stark och innerlig känsla, ett slags kärlek. Ja kärlek, till ungefär allt. Typ livet.
Och det här är en passionsblomma.
Såna samlar jag på.

Skiss.

Jag har hört att förlagen ibland säger att de vill inte ha hela manuset färdigt, inte alla bilder i alla fall. De vill ha storyboard och skisser.
Kanske känner de sig friare då, att påpeka sådant som de vill påpeka?
Storyboard förstår jag. Det är som en karta kan man säga, uppslag för uppslag hur man tänker sig så att det blir ÖVERBLICK. Man får en känsla för hur idén ser ut. Och sen skissar man.
Nu är det så att jag skissar gärna med pensel och akvarellfärg.
För att färgen är så viktig.
Jag kan inte se hur det ser ut förrän jag provat. Blir det bra så blir det bra, då kallar jag det "skiss" och blir det inte bra så gör jag om, tills det blir bra.
Sen ser det färdigt ut för den som inte vet bättre.
Men det är det inte. Ingen av bilderna är färdig förrän ALLA är färdiga, de är skisser tills allt är klart.
Och nu är jag rädd att det inte syns...
Storyboarden däremot, den är skissartad den. Och ofta ganska liten och besynnerlig. Plus att jag gör om den hela tiden...

Och det här är en dammig kajvinge i vårsolen. Den har jag fått av pappa.