Getöga.

Nu blir det ingen bild för det här såg jag bara i getögat.
I getögonen, båda två.
Jag gick i snårskogen längs sjön borta vid Frisksportarudden. Där finns en risig dunge.
Och så såg jag två små djur, på samma gång, i var sitt getöga.
Det ena djuret var en vesslelik liten grej som sprang tyst och blixtsnabbt mellan stenarna i en gles mur.
Och det andra var lite större, ett ansikte som tittade skeptiskt på mig mellan stammarna. En räv kanske?
Jag såg en räv en annan kväll, den hade samma blick.

Då kom jag plötsligt ihåg en annan gång. En gång som jag hade glömt, tills nu, det är säkert trettio år sen.
På precis samma plats, i samma risiga dunge fast kanske att det var vinter den gången. Och bara i det ena getögat.
Ett djur.
Kanske en räv, det var något med blicken.

Ätna fjädrar.

Jag gjorde fel och glömde dem i en plastpåse alldeles för länge.
Nu får jag spara dem som foto istället.
Inte bara synd...

De finaste tulpanerna.

Nu syns de allra finaste tuplanerna, fast bara lite.
De blommar först i juni och har av någon anledning slagit sig ner nästan på trädgårdsgången så jag måste bygga skydd för dem och sen snubblar man på skydden.
Men de får göra som de vill, naturligtvis.
Om de vill växa där gången är får vi väl flytta gången.
Nu funderar jag på att dra den tvärs igenom närmaste rabatt istället men pappa är lite tveksam till det, vi får se hur det blir.
I alla fall.
Tulipa sprengeri heter den och den är så vacker att man vill gråta.
Dessutom är den snäll och sår sig lätt. Till exempel i gången.
Fröplantorna ser ut som en folksamling.
De kommer att blomma i juni, fast en annan juni, ett annat år.

Påskpresenter.

Först en pinne.
Som en sork har gnagt på.
Sorken satt säkert under snön eller under det vissna gräset hela vintern och åt, för pinnen är stor. Eller så var det flera sorkar. Hela släkten kanske?
Att det är just sork är en gissning. Pappa hittade pinnen när han och hans kompis fixade i ordning påskbrasan.

Ekollonet har en skogsmus gnagt på.
Det vet vi säkert, för musen satt där när pappa hittade det.

Och sen det sorgliga.
Den lilla musen, är det en unge?
Den hade tagit sig in på galleriet på Lerums Bibliotek men inte kunnat ta sig ut igen.
Vi gissar på husmus.
Jag fick den av Christina. Hon bor också här, tillsammans med pappa.

Glad Påsk!

Våren på ett bord.

Animonella talictroides, finast av de fina.

Idag har jag varit iväg och misskött min förkylning hela dagen, men det var det värt.
Dum som jag är tänkte jag att Helsningborg, det är söderut. Där är det vår.
Det var svinkallt!
Och bara små knortar till vitsippor, inga hav av scilla, frusna öron, kalla fingrar.
Men inne i orangeriet på Sofiero fanns våren framdukad. Förtrollande små underverk till pytteblommor, knoppar och spirande blad, en ganska tidig vår men väldigt mycket mer blommande än den utanför. Det var Hannu Sarenström som dukat och alla blommorna var älsklingar, det syntes lång väg.
Över dukningen låg tjocka lager av höstlöv, det är märkligt hur man kan trolla med tiden. Så blir det höst, vinter och vår på samma gång och alltsammans var hopsatt och ställt på ett bord, det var inte alls en lummig backe under hasselbuskar någonstans, ingen bofink inne i orangeriet men man hör dem ändå när man ser blommorna.
För när man ser sådana blommor hörs bofinken, så är det bara. Öronen vet.
Ja.
Så nu vill jag plantera.
Men vänta?
Om jag går ut och letar i trädgården finns de där, nästan allihop. Samma skatter, fast med kastanjeblad på istället. Det räcker att jag tittar.
Fast jag ska ha en varmare tröja då, kanske rent av långkalsonger.

Sippsmörskål och förvirrade vitsippor som gjort blad-blad av alla sina kronblad.

Det är fler än jag som gillar guld. Fast när jag använder akrylfärg har Hannu tagit bladguld... Äkta vara...