Anteckningar om sådant som händer eller har hänt

Som jag tänker på eller har sett, sådant som någon sa kanske? Eller om jag läste något. Och så lite rapporter om sådant som jag hittar eller får, till exempel av pappa...

torsdag 26 januari 2012

Så vit som snö.

Nu kom pappa ner med den här.
Sen sprang han genast iväg igen för kaffet var visst upphällt.
Lite nyss kom han istället inångande med skridskorna runt halsen och meddelade att isen håller om man bara åker i hans spår.
Det knakar nästan inte alls.
Själv väntar jag med isen och tar en tur i skogen.

söndag 22 januari 2012

Snöorkester.

Igår var det invigning av Barnkulturåret 2012.
Jag var på stadsbiblan med BarnBoksNätet och klockan två var det dags för invigningscermoni på Götaplatsen så då gick jag ut, tillsammans med alla andra.
I snöstormen.
Eller inte storm kanske, men virvel och yra, snö i nacken och i håret, snö på kläderna så alla färger blev samma och ingen, ett väldigt ljust mörker som det var skönt att vistas i.
Medan snön svirvlande runt alltihop spelade barnen musik. Först trummor, tre grupper av trumspelare som liksom bollade ljudet mellan sig och därtill ackompanjerades av diktläsning. Sen mässingsblås och fanfar, trots snön lyste mässingen som guld. Och sen tal och körsång.
Talaren var fenomenal!
Och jag som är så gråtmild hade ansiktet vått av tårar hela tiden, men det syntes inte för det kom snö också och rann längs kinderna.
Ja.
Och jag hade glömt kameran men känslan glömmer jag inte och nu har jag försökt måla den.
Eller en del av den i alla fall.
Mässingen och ljudet och körsången och talaren får ni tänka er, liksom kylan och doften av varm choklad.

tisdag 17 januari 2012

Rymdskepp.

Ibland är det andra som hittar saker, som sagt.
Till exempel i skogen eller på stranden eller i ett dike eller så.
Eller på en parkeringsplats.
Det här lyxiga skräpet hittade Roky Ventor, lagom dagisstor, tillsammans med sin mor just på parkeringsplatsen.
Då sa Roky;
Det doftar lite som ett rymdskepp, dessa bitar.
Och det är ju bara att hålla med.
(såväl bilden som citatet är lånade från facebook med tillstånd av Rokys mor)

söndag 15 januari 2012

Måla björkar.

Nu har jag ägnat en stor del av vintern och för den delen även hösten åt att måla träd.
Det började med ganska mycket grönska, kanske för att det fortfarande var grönt ute, och sen blev det bara brunare och brunare alltihop.
Grått nästan, som upplöst.
Den här vintern har träden varit så spännande. Det blir så för att man ställer in ögonen och just nu gillar jag bäst stammarna och biten i mitten av trädet. Att jag ser grenarna men oftast inte toppen och bara lite mark ibland.
Marken är oftast ganska gyttjig.
Slyskog och risig skog och dimmig skog när det regnar och glasögonen immar igen, det är mitt vackraste i år.
På ett ställe där jag brukar gå finns en blöt men liksom ren björkskog. I ögonhöjd är det bara stammar och stammar, lager på lager hela vägen bort och där bortanför är det bergväggar eller vatten.
Ingen himmel.
Och då har jag gått hem för att måla björkar, det ska bli så fint. Jag har dem på ögats insida och tar sats över hela pappret och sen blir det - aspar? Eller granar? Eller mera slyskog, småfåglar, vad som helst men aldrig björkar, äppelträd till och med.
Tills häromdagen.
Då blev det björkar och dessutom var det vårbjörkar ser jag nu.
Hur gick det till?

fredag 6 januari 2012

Nyårspresent.

Vi var i Partille på nyår och pappa var vid havet.
Så vi hittade redan ätna hasselnötter och ganska leriga lärkkottar medan pappa hittade...
Ja, vad då?
Jo, en vinge.
Som hänger ihop med ett nyckelben.
Som sitter fast vid en bröstben.
En alkekung, uppäten.
Man ser vem det är på bröstbenets form, men pappa hade en vinge från förut att jämföra med också.
Den är förvånansvärt liten, vingen.
Det här fyndet är extra underbart för det är två fåglar på samma gång, nämligen en som ätit och en som blivit uppäten.
Och den som äter på det här viset, så att vingarna, ibland båda två, blir kvar och dessutom lämnar resterna i ett träd är pilgrimsfalken.
Det stod i spårboken så då är det nog sant.





(fast det här allra vackraste av fynd kan inte hänga i krukväxterna och vara fint för det luktar fasansfullt illa. Jag hoppas att det går över och låter det vara i pannrummet så länge)

måndag 2 januari 2012

Duvhöken, igen.

Det här är duvhöksvintern i mitt liv.
Häromnatten mötte jag den igen, i en dröm nämligen.
I drömmen åkte jag tåg och duvhöken flög utanför fönstret, stor och brunfläckig.
Jag blev så glad över att genast känna igen den, både som art och som individ.
Och jag tänkte, jag känner duvhöken nu.
Det var en fin tanke.
Sen satte den sig på fönsterbrädan utanför tåget och tittade in på mig.
Det blev natt.
Hökens ansikte syntes som en skugga genom rutan, brandgult öga.
Så småningom blev den trött och la sig ner för att sova på fönsterbrädet. Den låg så fint på rygg med vingarna samlade och huvudet tryggt inkilat i ett hörn helt nära mig.

När tåget stannade gick jag ut.
Duvhöken satt på marken en bit bort och tittade på mig. Jag hälsade lite lätt när jag gick förbi.
"Tja" sa jag och den svarade artigt, "tja".

(sen nu strax efter nyår fick jag en jättefin present men den berättar jag om en annan dag)