Inte regn.

Soliga julafton, en enda gulskimrande dag mitt i allt det gråa. Då blir det matsäck på ett berg och promenad bland björkar och översvämmade diken.
När solen lyser genom tunt hängande björkgrenar ser det ut som en liten lokal skur helt nära stammen, men det är det alltså inte.
Utan sol.

Tystnad.

I min skog är det inte tyst någonstans.
Hela tiden hörs minst en motorväg, ibland två.
Det är riksväg 40 mot Borås och så ibland E6 mot Malmö, skogen ligger klämd mellan dem.
Men det ser tyst ut. Och det luktar som tystnad så då vinner det tysta i alla fall.
Då blir det urskog på riktigt av den fulltrampade skogssnutten, med vindfällen, sumphål och berg i dagen.
Kungsfåglarna hörs men de syns inte.

Skatan.

Duvhökshändelsen bara fortsätter.
Härromdagen flög en blåmes i fönstret vid fågelmatan och dagen därpå såg jag duvhöken jaga en skata.
De flög skrikande i upprörda cirklar genom kronan på det där körsbärsträdet där skatorna sedan många år har sitt bo.
Eller körsbär och körsbär, fågelbär är det och det passar ju bra.
Det såg så desperat och tokigt ut, som alldeles omöjligt.
Mycket riktigt kom skatan undan.
Jag tror att duvhöken fortfarande var yr.
Sen nu nyss kom pappa med en skata i handen. Den hade legat död uppe på balkongen.
Bruten nacke, tuffsiga fjädrar, tomt öga.
Det var väl höken igen gissar jag, fast varför tog den inte sitt byte?
Nu har jag fotograferat skatan och det var svårt.
Det är något med ljuset och allt gammalt regn, det blir hårt och glittrigt när man ser det genom kameran.
Utan kamera är det mest grått faktiskt.
Utan kamera lös skatan svartvit och oljeglänsande men på bilderna syns den knappt.
Och i handen kändes den jättestor, men nu ser den helt liten ut.
Vingarna har jag sparat.

Duvhök.

Jag hade lunchen i ugnen och skulle just äta när pappa ropade på mig. När jag kom stod han i mitt vardagsrum med gummistövlarna på och i handen höll han en duvhök.
En hona.
Hon tittade på mig med sned blick innan vi gick ut allesammans.
Det brukar vara duvhök i trädgården, den jagar småfåglarna som jag och pappa matar. Och när småfåglarna flyr från höken händer det rätt ofta att de flyger in i ett fönster i rena förvirringen och då brukar ju vi rädda dem.
Nu var det duvhöken själv som flugit i rutan och sen blivit liggande på rygg på balkongen, helt förvirras.
Jag vet att jag inte kan veta vad duvhöken tänker eller känner.
Och jag vet att den förmodligen inte alls ansåg sig räddad utan snarare tyckte att någon höll en jobbigt grepp om dens ben.
Men ändå.
Blicken var liksom vänlig?
Nyfiken kanske och så såg den så lugn ut.
När den till sist började sprattla släppte pappa taget och då flög den.
Sen satt den en lång stund i grannens körsbärsträd som för att samla sig.

Sådant andra gör, del fem.

Vädret gör saker, regnet och vinden.
Och ovädret. Det händer grejer hela tiden.
Härromdagen var det oväder, jag missade det för jag var i Stockholm. Där var det bara vanligt, snett regn, jätteblött.
Nu är vattnet i sjön väldigt högt.
Blåsten har blåst vissen vass till ett vackert mönster längs stranden. Egentligen är det land där, gräset ligger dolt av vassbitarna och när det kommer vågor gungar alltihop.
Någon har lagt en tung stock på sin strandmöbel för att den inte ska dras iväg av vattnet, istället för att bära upp den.

Äppleträd.

Jag sitter och målar.
Ibland står jag upp, det är mycket vatten och ungefär samma färger hela tiden, samma motiv.
Förut var det ränder, först på längden och sen ett tag på höjden.
Nu är det träd.
Höstträd trodde jag, vinterträd kanske och så rätt var det var så blev det ett äppleträd.
I maj.
Med fullt av rosa blommor, rosa är svårt, det har jag inte övat på.
Jag vet inte varifrån det kom.
Och sen kom jag ihåg att farfar målade äppleträd.
Samma faktiska träd, det var två olika. Ett vid brunnen och ett vid farmorshuset. Fast de kallade det nog inte så då när han levde och de bara hade varit farmor och farfar i några år än.
Hon fortsatte att vara farmor i 25 år till, till många fler dessutom och nu heter huset så.
I alla fall.
Jag ville se farfars äppleträd men de är visst i Småland, det är där farmorshuset är också så det är ju rätt ställe.
Fast ett träd finns här för det är mitt.
"Jessikas första tavla från farfar jan. 1967", står det på baksidan.

Inspiration?

Jag hittade en liten lista i röran på skrivbordet.
Så här står det;

2003 - humlor i päronträd
2005 - bo vid ett virkeslager
2007 - många sorters nyckelpigor
2009 - syrsor

Listan känns spännande och väldigt inspirerande, men vad handlar det om?
Insekter?
Runt 2005 bodde jag faktiskt vid ett virkeslager och det betydde spännande insektsbesök, en gång hittade vi en ekoxe. En hona.
Uppäten och sedan utspydd av katten visserligen, men ändå. Det fanns jungfrusländor där också.
Hur som helst.
Bilden föreställer ett annat virkeslager.
Eller ett snickeri snarare.
Fast bara en liten bit av det, skrotbiten.