Små saker.

Tillsammans med en kollega håller jag på med ett kul projekt som bland annat innefattar mina samlingar. De ska vara med på bild, som ett collage och det är lite knepigt för samlingarna är ju inte precis platta...
Vi provar olika metoder hela tiden.
Igår fotograferade jag därför delar av samlingen mot vit bakgrund, det har jag gjort förr. Det känns knasigt men kul att lasta småsakerna på en bit akvarellpapper och springa ut med dem på trappan för att plåta, sen in, hälla av fynden och lasta på något annat.
Så där koncentrerat ser man hur vackert allt är.
Allt.
Ekollon, kottefjäll och videkissar till exempel.

Finpotatis.

Jag vet att jag har skrivit om det här förut.
För ett år sen närmare bestämt, när det sist var nödvändigt att höströja i matkällaren för att ge plats åt äpplen, rotsaker och fuchsior.
Det är lika spännande varje gång.
Jag stod och klippte i mina fuchsior, det tar flera dagar för de är många och stora. Allt klippet la jag bredvid mig och sen såg jag plötsligt fem-sex potatisar från förra året i högen av blad och grenar. Pappa hade lagt dem där utan att säga något.
Det var en blå sort, kanske Kongo och de hade grott så de var helt tussiga. Lite grand såg de ut som havanomener, alla utom en som istället hade långa vackra vägar av grodd med små potatisknortar här och var längs med.
Det är den jag har försökt fotografera. Det är faktiskt ganska svårt. Färgerna blir inte helt som det känns, skärpan vill inte lysa lika skarpt både på det lilla luddet på grodden som på björklöven runt omkring.
Ögat gör på ett annat sätt när det ser. Inte som kameran som liksom bara tar in allt det den riktas emot, ögat väljer. Fokus sätts på det viktiga, färgerna blir de man önskar se, skräp och oviktiga grenar runt om tonar bort och syns inte men när jag sen försöker fotografera kommer ju allt med.
Det blir nödvändigt att arrangera bilden för att den ska bli sådan som världen ser ut när man ser med sina ögon.
Jag börjar vänja mig vid det nu.

Medan färgen torkar.

Idag har jag målat hela dagen, småfåglar.
Det var talgoxar mest, först sju stycken. Några som flög och några som satt alldeles framme vid fönsterrutan och tittade in.
Sen ville jag ha med fågelsång också, helst röd. Det fick bli en rödhake i ena hörnet.
Den blev lite större än talgoxarna, jag låssas att det är värdeperspektiv.
Sist målade jag en åttonde talgoxe och lite guld längs ena kanten.
Det var en rolig dag.

Vid halvfemtiden blev det ett mellanrum när den åttonde talgoxen skulle torka och precis då kom solen fram och gjorde en regnbåge så nära huset så jag har aldrig varit med om maken!
Jag kunde se från fönstret var den gick ner. I grannens äppelträd nämligen, det som de aldrig plockar av.
Jag tror att det är Signe Tillich.
Sen blev den dubbel och sen slutade det regna men då hade färgen redan torkat.

Städar lite.

Det behövdes.
Och inte hann jag klart heller.
Om man städar sällan blir det väldigt skräpigt i hörnen.
Under vardagsrumsbordet till exempel låg det en driva kronblad från pelargonerna. Rätt många låg på fönsterkarmen också, de hade samlats i ett ostronskal som jag har där för att det ska vara fint.
Det blev ändå finare med pelargonblad, faktiskt.
De mörklila, nästan svarta bladen kommer från Pelargonium Sidoides och de vita är Pelargonium Cotolydonis.
De orangea kornen är Sidoides ståndarknappar som har fallit av.
Och så är det nog lite damm också.
Nu ska jag samla på det här.

Här är en bild från dagen därpå också, med morgonljus och mera pollen.
Då blir allt orange.
Jag kunde inte välja.

Gärdsmygen.

En gärdsmyg är så liten att den nästan inte syns förrän man har den i handen.
Konstigt nog har den pyttelilla fågeln en väldigt stor sång.
Jag vet att det finns gärdsmyg i trädgården för de som är bättre på fågelsång säger det, men vi har knappt aldrig sett den. Den kommer inte fram till fågelmatan.
Fast igår fick vi syn på den för då låg den i hallen, strax innanför kattluckan.
Så dumt.
Vår katt är gammal och fet, hon tar sällan fåglar numera och det känns bra. Men om de är unga och nyflygga händer det att hon lyckas.
Och att den här gärdsmygen var ung kunde jag se på stjärtfjädrarna. Det som skulle bli den tuffa lilla svansen hade inte riktigt växt klart ännu.
Pyttesmå fjädrar, säkert flera millimeter för korta.

Gröna blad.

Torsdagar är Caroline-dagar, då bygger vi collage.
Det är roligt - och svårt.
Inte blir det precis lättare av att vi är två som hjälps åt, och av att vi bestämt oss för att använda, teckningar, målningar, pappersbitar OCH fina grejer ur min samling. Knepigt att komma på hur man ska göra rent tekniskt när en del saker är klart tredimensionella, men nu tror jag att vi har det.
Så i morse innan Caroline kom sorterade jag fram alla gröna blad som jag samlat och pressat. En del hade torkat dåligt och blivit bruna, andra rullade snabbt ihop sig men rätt många var vackra och hade gått att använda om vi inte bestämt oss för kärringtand och mossa istället.
ps, Caroline heter Röstlund i efternamn:)

En liten svamp.

Vissa svampar är finast, så är det bara.
De måste inte vara ätliga för att man ska tycka om dem. Men om man tänker sig en väldigt liten svamp med vit parasollhatt på vindlande smal svart fot. Hatten lyser vaxvit helt nära marken och när man varligt plockar svampen följer det med ett barr. Ibland två, men oftast bara ett barr, ett granbarr.
Det är de korta barren det.
Varje svamp växer på ett barr. All näring som behövs finns där, det räcker.
I den mörka lilla skogen där jag går är marken täckt av barr. Svamparna ligger som en stjärnhimmel under träden och då är de finast.
Barrbroskskivling.
När man torkar dem blir de ändå mindre.