Ljuset

På bokmässan lyssnade jag på en staffettintervju där svenska och sydafrikanska barnboksmakare intervjuade varandra om vart annat.
Det var spännande.
Samtalen blev på något sätt skärpta av att de som talade med varandra kom från så olika håll, att det blev extra viktigt då.
Nu minns jag inte allt, men en fråga kommer jag ihåg, ställd av sydafrikanska Patricia Schoinstein. Hon berättade att i hennes hemland är solen så väldigt ljus och färgerna starka, här ser det helt annorlunda ut. Och sen frågad hon "Hur påverkas du som författare av ljuset?".
Vad svaret blev är en av de där sakerna som jag glömt.
Bland annat för att jag helt fastnade i själva frågan.
En sådan vacker fråga, så klok! Att hon utgick ifrån att ljuset spelar roll, och att olika ljus påverkar oss olika. Att hon trodde den hon talade med om att kunna svara, det kräver ju att man tänker på något man annars kanske inte alls bryr sig om.
Själv är jag helt i händerna på ljuset.
Allt jag skriver handlar på något vis om ljus tror jag. Nu tror jag det. Ljus och färg och väder och årstid, men ljuset berättar ju om alla de sakerna. När jag går ut i skogen, det gör jag ofta, då är det ljus där. Till exempel idag, massor av ljus.
När jag kom in i den mörka, brunbarriga lilla monokulturen mellan berget och hästhagen, jag älskar verkligen den skogssnutten.
När jag går in där då blir det mörkt.
En stund är det mörkt, varmbrunt mörker och solen som ligger kvar i hästhagen lyser som ett hål mellan stammarna. Sen vänjer sig ögonen. Strimmor av sol når marken, det lyser om mossan. Svamparna lyser också fast de står där det är mörkt.
En gammal kraftledningsgata ligger som ett ljusgrönt mosspår genom skogen, just att grönskan är annorlunda där gör att ljuset syns extra bra. Som att ljuset målar marken, eller om det är mossan som målar ljuset, jag vet inte.
Om man sitter på huk och spanar i motljuset syns trattkantarellerna bättre.
Och jag vill så gärna skriva om det här, om hur några stammar är solbelysta medan andra ligger i skugga, hur morgonsolen slår genom spindelvävarna, hur kvällsljuset ligger som röd luft i hela trädgården.
För mig är allt detta mycket viktigt.
Jag undrar vad jag hade velat berätta om ifall jag istället levt i ett annat landskap?

Bokmässa

Nu är det bokmässa om bara några timmar.
Det blir nog inga skogspromenader den här helgen.
Och inte hinner jag plocka de där plommonen jag blev lovad heller, men det kan jag göra nästa vecka istället.
Nu ska jag hänga på mässan och för första gången verkligen GÅ på seminarium.
Det är så svårt att välja...
Och att hinna...
Och att veta om man ska springa iväg någonstans eller inte, när man just kommit i samspråk med en spännande kollega...
Jag har inte jättemånga åtaganden precis, men på fredag är det Nallescenen i alla fall, Jag och Helen ska prata om Små Kryp och Gummistövlar, det blir kul!
Jag har packat en ask med lite grejer att ta med, men det är ju i morgon.
Idag ska jag bara försöka sälja in mig någonstans och mingla med kompisar och bli inspirerad och äta min matsäck.

Tänker på annat

Igår var det val.
Idag tänker jag på annat, det känns bäst så.
Det går ganska lätt för jag fick fina presenter av pappa, som han hade med hem från Småland och från Gotland.
Vårtbitsvingar, papperstunna och glänsande vattengröna. Den hade råkat bli klämd i dörren på Gotland, så kan det gå.







Och en torkad skogsödla. Den visste jag att jag skulle få, för jag var med när vi hittade den i somras. Den hade ramlat ner i en barkborrefälla och av misstag hamnat i frysen. Barnborrarna ska i frysen nämligen, man måste ta bort dem. Efter Gudrun är det jättemycket barkborrar i skogen.
Nu hade ödlan torkat till en liten pinne, väldigt fin.

Men sorglig.
Och en tändsticksask med ringblommefrön. Det ligger strimmor av torkade kronblad bland fröna, visst är det vackert?
Ödlan och ringblommorna är från Småland, fröna var som stötdämpning runt ödlan när den åkte hem.



Sen var det stora uppätna hasselnötter också men de blev så suddiga på bild så dem får man tänka sig. Förmodligen är det en ekorre som ätit dem. Det skojiga är att man kan se hur skalet är uppbyggt, med något slags mörkare armeringar på längden.
Fast det syns alltså inte, eftersom det inte blev någon bild.
En av hasselnötterna var ätet av någotslags vivel, det syns inte heller.
Och i morse var det en randig spindel i kökstaket, med väldigt stort nät.
Och två rådjur i trädgården, den halvstora ungen tuggade på fallfrukten och tittade på rödhakarna.
De bilderna blev också suddiga, men jag kommer ihåg.

Blåklocka

I september är bara de tomma korgarna kvar.

Vackert, som vanligt

Det är så mycket som är vackert, jag tycker verkligen det.
Vart jag ser är det något som är fint och griper tag, något som lyser lite extra eller är grått på ett särksilt sätt, eller om det ligger en snygg skugga över stigen eller kanske sjörök klockan sex när solen just ska gå upp.
Sjörök är nog bäst tror jag.
Det, och spindelskivlingarna som ingen plockar så de växer sig enorma, ljust pärlemorskimrande i den risiga och bruna granskogen. 
Till sist kanske man blir avtrubbat. Man vänjer sig och tror att allting alltid ser ut så här och slutar lägga märke till det.
Tänk om man en dag slutar se det där som gör en glad i ögonen, sånt som känns som sång nästan och gör att man aldrig vill sluta titta.
Men ögonen är som vidöppna fönster. Synerna bara rinner in och lycko, lycko mig som nästan hela tiden ser fina saker som gör mig glad!
Och inte vänjer man sig inte.
Det är ingen risk faktiskt, fastän den allra mest korallorangea passifloran gjorde en lång blomgirlang redan för flera veckor sedan och blommar med en ny blomma kanske var tredje dag. Jag har sett så många blommor nu, men de är vackrast allihop i alla fall.
På den ena bilden är det blomman när den trycker sig mot rutan och det är sol ute.
På den andra bilden syns en knopp. Prickarna på fönsterkarmen kommer av att solen speglas i en gammal glittrig julgranskulan som alltid får hänga uppe eftersom den är regnbågsrandig.